Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obegripliga harangen. Först när morbror var helt varm och
andtruten höll han upp, då nickade han vanligtvis helt
förnöjd med sitt lilla hufvud och upprepade gång efter
annan: — jo, jo, så går det till!
Moster Malena skakade väl ibland på hufvudet.
Men det var alltid med en viss beundran hon blickade
upp till sin talangfulle man.
Vi voro boende i en smal gränd på norr, der jag
hade många lekkamrater. Rännstenen utgjorde nästan
året om vårt egentliga tidsfördrif. När det hade regnat
och vattnet var någorlunda klart, så föreställde den en
stor sjö, och trädstickor med instuckna papperslappar
voro skepp, hvilka vi ofta hade sorgen se förlisa mot
någon förrädisk sten, som vår stora sjö ej mägtade
öfverskyla. Ibland öfvade vi vår vighet med att hoppa
jemfota öfver den. Väl hände det att vi plumsade midt
uti, då det alltid vid hemkomsten vankades tusende
snubbor; men vi förbättrades egentligen icke icke häraf.
Bortom rännstenen visste jag knappast det fanns
någon verld. En dag föresatte vi oss dock att springa
tills rännstenen slutade. Detta försök misslyckades helt
och hållet; ty den följde oss i oräkneliga bugter och
blott med möda återfunno vi hemvägen.
De flesta af barnen hade föräldrar, om hvilka de
ofta talade. Häraf väcktes slutligen min egen undran,
hvarföre jag inga hade. En afton frågade jag morbror
härom.
— Låt de döda hvila i ro — sade han med sin
dofvaste grafröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
