Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag blef helt förskräckt och drog mig undan i en
vrå, hvarvid morbror dunkade på sin läst, smålog och
satte sin lilla uppnäsa i vädret, säkert förtjust öfver
att hans tragiska förmåga kunde frambringa en dylik
verkan.
Månne jag stört deras ro? Denna föreställning
isade mig med förskräckelse. Hvarje gång tanken på
mina föräldrar ville uppstiga i min själ, lät det många
år härefter helt doft för mina öron: — Låt oss hvila
i ro, låt oss hvila i ro!
Jag var omkring sju år gammal, då moster blef
häftigt sjuk af förkylning vid en stortvätt. Hon talade
då länge och ofta om sitt frånfälle och var mycket
orolig för vår framtid, samt bad morbror så innerligen att
han skulle vara rädd om oss, och uppfostra oss i tukt
och herrans förmaning. Fjorton dagar efter sitt
insjuknande var hon död.
Morbror förtviflade, han gret och slog sig för sitt
bröst och försäkrade: att han förlorat den bästa bland
jordens qvinnor. Och det var verkligen sannt, att han
hade förlorat en god hustru och vi en öm mor; ty
moster Malena var, om ej bland de allra yppersta,
dock en hjertegod och välmenande qvinna.
Vi barn greto och jemrade oss, samt kunde
omöjligen förlika oss med tanken på att ej mera få se och
tala med henne.
Efter begrafningen började morbror åter arbeta,
men det gick ej så lustigt som förr. Skodonen
började också på att blifva allt mindre outslitbara.
Jungfrurna i trakten, hvilka aldrig opponerat sig mot hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
