Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skattade sig lycklig att för en tid få pastor Nessenii
dotter till sällskap.
Morgonen härpå efter frukostens intagande, då de
båda fruntimren voro allena, genomgick liten Öllegård i
tankarne sin räddning. Dervid kunde hon ej undgå att
högt yttra sin ovisshet, om hon väl någonsin skulle få
återse sin räddare. I samma ögonblick öppnades
dörren och hennes tankes föremål stod framför henne.
Djupt nigande uppstod husets värdinna. Den unge
mannen gick rakt emot henne; fattande hennes hand,
nödgade henne att sitta och tog sjelf plats vid hennes
sida.
Öllegård stod med nedslagna ögon och en
purpurflamma brann på hennes kinder, den tacksägelse som
höjdes i hennes hjerta, dog på hennes läppar.
— Det är pastor Nessenii dotter, Öllegård —
yttrade den gamla damen, som såg den nyss anlände
främlingens ögon hvila på den unga flickan. — Det är
densamma Ers Majestät täcktes rekommendera till min
omvårdnad. På ett verkligen förunderligt sätt blef hon
räddad undan den dödsfara, som öfverallt omgaf henne.
Genom den själsskakning, hon vid olyckstillfället erfor,
är hon ännu något lidande — fortfor den gamla damen,
som, seende Öllegårds förvirring och hennes
uraktlåtentet att, så höfviskt hon bordt, helsa konungen,
härigenom ville ursäkta den unga fickans bristande
lefnadsvett. »Majestätet», återljöd det i Öllegårds hjerta. Det
var således konungen hon hade att tacka för sin
frälsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
