Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Eftersom skön Öllegård hyser en sådan ovilja
för Bengt Knutsson, så har måhända den unga oerfarna
jungfrun skänkt sitt hjerta åt någon annan?
— Öllegård bleknade och tårar fyllde hennes ögon,
då hon svarade:
— Väl har jag hört mången, som talat
kärleksfulla ord; men mitt hjerta har dervid förblifvit lugnt,
och ingen har vunnit ett äskadt svar.
Hon reste sig upp för att gå, men konungen
qvarhöll fortfarande hennes hand.
— Öllegård — hviskade han, och hans röst
vibrerade af tillbakahållen rörelse. — Har du ej förstått
den känsla, som så allsmäktigt drager mig till dig?
Blott i din närhet finnes en verklig lycka för mig, och
min största makt skulle vara vissheten om, att din
kärlek tillhörde mig.
Öllegård darrade och mörka purpurskyar drogo öfver
hennes nyss så liljehvita kinder.
— Du svarar icke — återtog konungen med
passionerad häftighet. Jag misstog mig således, då jag
trodde att äfven du delade dessa känslor?
Den unga flickan förblef tyst, men hennes bröst
höjdes af den lidelsefulla storm, som konungens ord
väckt i hennes oerfarna hjerta.
— Så farväl då, Öllegård, vi ha sett hvarandra för
sista gången.
Han störtade upp, men fängslades af Öllegårds
armar, och gripen af svindlande yrsel ropade hon:
— Mitt lif, min själ tillhör dig! Hvad begär du
mera?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
