Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Som jag hör ni var ute och lustvandrade, följde
jag, så fort görligt var, edra spår. Men hvad ser jag,
ni gråter?... Misshagar er måhända min närvaro?
Öllegård svarade icke utan gömde ansigtet i sitt
handkläde.
— Säg, hvarföre är ni sorgsen, hvad tänker ni
på? — yttrade konungen, i det han drog den unga
flickan ned till sig på en grönskande kulle och med
halft våld qvarhöll henne vid sin sida.
— En obetydlig flicka, meddelar ogerna sina tankar—
svarade Öllegård, som nu höjde sitt rodnande anlete.
— Äfven åt en vän ? — frågade Carl och blickade
djupt i den unga flickans nattsvarta ögon, hvilka nu
åter strålade, fulla af lif och sällhet. Derpå fortfor han
enträget:
— Säg mig din sorg, liten Öllegård!... Möjligtvis
kan jag afhjelpa den.
Tvekande började hon:
— Fogden i Christianstads län, Bengt Knutsson,
har friat till mig, och min far påyrkar enträget att jag
jakande skall besvara hans anbud.
— Och du sjelf?
— Jag vill hellre dö än uppfylla denna önskan, —
utbrast den unga flickan, hvarvid den lifligaste smärta
afspeglade sig i hennes mörka ögon.
— Var lugn, jag lofvar tala vid Öllegårds far —
sade konungen, som qvarhöll hennes hand; hvarefter
han fortfor:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
