Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad ur en Konstnärs lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några minuter ser hon åter så lugn ut, som om
ingenting i verlden kunde rubba hennes sinne ur dess
jemnvigt.
— Fårlåt, att jag skrattade åt er — sade jag,
närmande mig Elin — min afsigt var ej att såra, utan
kom sig endast till följe af ert lillgamla resonnement.
Hon fattade min framräckta hand och log så skälmskt
och gladt, som ville hon härmed bevisa, att hon, om
så fordrades, ännu kunde vara ett litet obetänksamt
barn och svarade:
— Det är mitt eget fel, som kanhända uppfattar
lifvet från en alltför allvarsam sida. Hädanefter skall
jag akta mig för att tala förstånd med så
oförståndiga varelser, som er och kusinerna.
— Och ni anser mig väl ej ändå alltför ovärdig
er vänskap? — frågade jag bedjande.
— Nej, visst icke, huru kan ni falla på en sådan
tanke? tror ni mig vara så oförsonlig? — svarade hon
lifligt, för andra gången fattande min hand, hvars sakta
tryckning hon besvarade.
Förvirrad stammade jag ett par otydliga ord,
emedan jag i detta ögonblick ej hade några rediga tankar.
Vi samtalade ej mera med hvarandra på hela
aftonen; men mina blickar hade svårt för att lösslita sig
från den unga flickan.
Huru noga betraktade jag hennes anletsdrag, som ej
utmärkte sig för någon fängslande yttre skönhet. Men
det var liksom ett förklaradt ljus strålat från de stora,
mörka ögonen, och det milda, vexlande och förtrollande
leendet, hvilket stundom sväfvade på de svällande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
