Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»När?»
»Det var inte en vecka före hennes död.»
Mannen rusade upp och gick fram och åter
i rummet.
»De begagnade dock samma bädd», sade han
till sist.
»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»
»Detta var det värsta, jag ännu hört.»
I dessa ord inlade han hela sin bestörtning
och all den fasa, han kände. Ämbetsmannen var
i detta ögonblick borta, och endast människan
talade ur hans mun.
»Det värsta jag i min levnad hört»,
upprepade han.
Och hans ansikte var färglöst och blekt.
Så bemannade han sig, och tanken på målet
och hans egen roll som åklagare vaknade ånyo
inom honom.
»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade
han kort.
»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans
blick.
Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand
i sin och tryckte den kraftigt.
»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här
har inte vant roligt för er.»
Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet,
men hon drog icke tillbaka sin hand.
»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än
nödigt är», sade hon.
Det lovade länsmannen, och därmed gick
Kerstin Larsson hem till sitt. Där berättade hon
för sin man, vad hon gjort. Och mannen var
stolt över sin hustru. Men säga henne det, ville
han icke.
Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och
tidigt på morgonen hämtades Inga Persdotter och
Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
