— 21 — sekel före Kristi födelse. Under den äldre kristna medeltiden sjönk hans anseende; redan den senantike skalden Prudentius (omkr. 400 e. Kr.) talar med ett visst förakt om barbati deliramenta Platonis (den skäggige1 Platons dårskaper) -— och det ehuru hans egen 10:de hymn endast är en poetisk omskrivning av den platonska läran om själen. För medeltiden var Aristoteles och icke Platon den store filosofen. Med renässansens genombrott kom Platon på nytt till heders och sedan dess har hans namn ånyo blivit upphöjt till namnet över alla namn, när det blir fråga om antikens tänkare. Och så länge det finns människor, andligen besläktade med de “vishetens vänner“ som höllo Sokrates sällskap på hans levnads sista dag, skall Platons gestalt aldrig blekna bort för eftervärlden, ehuru man säkerligen icke skall betrakta honom utan kritik. Johan Bergman. Det var tradition bland vissa filosofiska riktningar att låta skägget växa, oberoende av tidens mod för övrigt. Seden att bära helskägg var annars allmän bland männen på Sokrates’ och Platons tid. Men på Augustus’ tid t. ex. voro männen vanligen slätrakade. 1 andra seklet återkom seden att låta skägget växa, för att åter i mitten av tredje seklet ånyo ge rum för det slätrakade ansiktet.