Dialogen äger rum i fängelset i Athen en tidig morgon, före dagbräckningen, år 399 f. Kr. De samtalande äro Sokrates och hans gamle, nästan jämnårige vän Kriton. Sokrates. Vad kommer du så här dags för, Kriton? Är det icke ännu tidigt på morgonen? Kriton. Jo visst. Sokrates. Hur dags kan det vara? Kriton. Det är tidig otta och djupt mörker. Sokrates. Jag förvånar mig över att fångvaktaren har kunnat förmås att släppa in dig. Kriton. Åjo, han är redan så van vid mig: jag kommer ju så ofta hit, och så har han fått en liten handtryckning av mig. Sokrates. Nå, är du just nu kommen eller har du varit här någon stund? Kriton. En bra stund. Sokrates. Varför har du då icke strax väckt mig, utan suttit här tyst och stilla? Kriton. Nej, vid Zevs, käre Sokrates, jag skulle sannerligen själv vara glad om jag kunde sova i denna bedrövliga tid. Och jag har länge suttit och beundrat dig, när jag såg, hur gott du kunde sova, och det var med full avsikt, som jag icke väckte dig, för att tiden skulle gå så behagligt som möjligt för dig. Många gånger under hela vårt gångna liv har jag tyckt dig vara bra avundsvärd för din sinnesro men aldrig mer än under det olycksöde som nu drabbat dig, så lätt och obesvärat som du bär det.