— 45 — ifall du far till Thessalien, men icke, om du far till De dödas rike? Är det något bevänt med dem, som kalla sig dina vänner, så måste man väl tro, att de taga sig av dem även då. Ånej, Sokrates! Lyssna du till oss, i vilkas hägn du levat, och sätt varken barn eller liv eller annat, vad det vara må, före rätten och sanningen, på det att du i De dödas rike, när du kommer dit, må ha allt detta att försvara dig med inför dem som där äro rådande. Ty om du sätter din plan i verket, så får varken du själv eller någon av de dina någon bättre lott, någon större rättfärdighet eller fromhet, vare sig i detta livet eller när man kommer på hinsidan, det är då tydligt och klart. Om du nu skiljes hädan, så går du bort som ett offer för orättfärdigheten, icke hos oss Lagar, utan hos människor. Men om du begiver dig härifrån på ett så där skamligt sätt efter att själv å din sida ha gjort orättfärdighet och brott igen, i det du brutit dina egna löften och överenskommelser gent oss, och gjort illa mot dem du minst av alla bort sa behandla, nämligen dig själv och dina vänner och ditt fädernesamhälle och oss, då komma vi att vara dig gramse här i livet, och dar på hinsidan skola våra bröder, Lagarna i De dödas rike mottaga dig allt annat än välvilligt; de veta ju att du i din mån försökte tillintetgöra oss. Nej, låt du icke Kriton övertala dig att göra vad han föreslår, utan lyd hellre oss.“ Detta tal, min käre Kriton, tycker jag mig höra, det vill jag säga dig. Det är med mig som med korybantsjukans patiensom tycka sig höra flöjtmusik.1 Genljudet av dessa Lagarnas ord dånar för mina öron och överröstar allt annat tal. Korybanter kallades den ursprungligen i Mindre Asien och sedermera även i Hellas och flerstädes dyrkade gudinnan Kybeles praster. Deras religionsceremonier voro förenade med larmande musik och extas. Det fanns en sjukdom, som yttrade sig så att patienten tyckte sig ständigt höra korybantmusiken.