— 87 — själv kände han också på sig och yttrade, att när det kommer till hjärtat, då skulle han skiljas hädan. Och redan var bukpartiet kallnat; då lyfte han av duken över ansiktet — han hade nämligen höljt över detta — och sade följande, som också blev hans sista ord: — Kriton, vi äro skyldiga en tupp åt Asklepios; kom för all del ihåg att gälda den offerskulden; glöm det icke!1 — Ja, det skall bli utfört, sade Kriton; tänk nu efter, om du har något annan önskan. På denna hans fråga gav Sokrates icke längre något svar, men efter en liten stund rörde han sig. Mannen lyfte då av duken, men då låg han med stelnade ögon. Då Kriton sett detta slöt han hans läppar och hans ögon. Sådant var det slut, vår vän fick, käre Ekhekrates. Han var, det torde vi väl kunna säga, den ypperste av alla, dem vi lärt känna av hans tidsålders människor, och över huvud den visaste och rättrådigaste man. 1 Asklepios var hälsans och läkekonstens gud. Åt honom offrades bl. a. tuppar. Nu menar Sokrates, att hans död var att betrakta som tillfrisknande efter jordelivet såsom en sjukdom, och att man därför borde offra, som de sjuka pläga, när de blivit friska, åt hälsans gudom.