— 86 — i en lycklig stund. Det önskar och beder jag därför, och må det ske alltså! Och i detsamma som han hade sagt detta, lyfte han bägaren och tömde den lätt och ledigt. De flesta av oss hade hittills något så när varit i stånd att återhålla våra tårar, men nu, då vi sågo honom dricka och sågo bägaren tömd, då gick det icke längre; vad mig själv beträffar, bröt oemotståndligt tårarnas ström fram, så att jag måste hölja mitt ansikte, och jag grät över mig själv. Det var ju icke över honom, utan över mitt eget olycksöde, när jag tänkte på, vilken man och vän jag nu blev berövad. Men Kriton hade stigit upp redan före mig, emedan han icke var i stånd att hålla tårarna tillbaka. Och Apollodoros hade ju gråtit oavbrutet även under den föregående tiden, men nu bröt han ut i sådana högljudda uttryck av smärta, så att det djupt grep oss allesamman, Sokrates allena undantagen. Denne yttrade nämligen: — Vad företagen 1 eder? Jag förvånar mig verkligen över er. Det var ju framför allt av den orsaken, som jag sände bort kvinnorna, för att de ej skulle ställa till sådan oro, ty jag har hört att man bör dö i stillhet och under andaktsfull ro. Hållen eder alltså lugna och själsstarka! Då vi hört detta, kände vi oss förödmjukade och höllo tillbaka våra tårar. Men Sokrates gick nu omkring i rummet, och när han sade sig känna tyngd i benen, lade han sig ned på ryggen. Så hade ju mannen tillrått. Den som givit honom giftet tog då och kände på honom, och med vissa mellanstunder såg han på hans fötter och ben, och därefter klämde han hårt på foten och frågade om han hade någon förnimmelse av det. Sokrates svarade nej. Och därefter gjorde han sammaledes med underbenen och småningom skridande vidare uppåt påvisade han för oss, huru han kallnade och stelnade. Och