Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
nand, min avsägelse har skett utan baktankar och följes
inte av någon saknad som Karl den femtes eller lust att
börja partiet på nytt som hos Napoleon. Under fem
nätter och fem dagar har mitt testamente sysselsatt mig, i
mina tankar har detta varit fem sekler. Min höga
ställning, mina titlar och gods äro för mig, som om de aldrig
funnits. Då den skranka, som respekten uppreste och som
skilde oss, fallit, kan jag, kära barn, låta dig läsa i mitt
hjärta. Detta hjärta, som allvaret täcker med ett
ogenomträngligt harnesk, är fullt av ömhet och hängivenhet utan
ändamål; ingen kvinna har emellertid anat detta, inte ens
hon, som redan i vaggan bestämdes att bli min. Däri
ligger hemligheten av mitt glödande politiska liv. I brist
på älskarinna har jag tillbett Spanien. Men även Spanien
har flytt mig! Nu, då jag inte längre är något, kan jag göra
mina betraktelser över mitt förstörda jag, fråga varför jag
kommit till livet och när det skall sluta; fråga, varför ett
framför allt ridderligt släkte givit sin sista avkomling sina
främsta dygder, sin afrikanska kärlek, sin varma poesi,
om fröet måste bevara sitt skrovliga skal utan att driva
någon stjälk, utan att sprida sin orientaliska parfym från
en strålande blomkalk. Vad har jag då begått för ett
brott innan jag föddes, för att inte kunna ingiva någon
person kärlek? Var jag då alltifrån min födelse en gammal
spillra, bestämd att stranda på en ofruktbar sandbank? Jag
finner i min själ dessa fäderneöknar, vilka belysas av en
sol, som bränner dem och inte tillåter, att något växer på
dem. En stolt återstod av en undergången släkt, en
onyttig kraft, en fruktlös kärlek, en gammal ung man, skall jag,
där jag nu befinner mig, hellre än annorstädes avvakta den
sista ynnesten, att få dö. Ack! Under denna töckniga
himmel skall ingen gnista åter uppliva lågan bland all
denna aska. Också skulle jag, liksom Kristus, såsom mitt
sista ord kunnat säga: »Min Gud, varför har du övergivit
mig!» Fruktansvärda ord, som ännu ingen vågat utgrunda.
Döm själv, Fernand, om jag inte är lycklig att få leva upp
i dig och i Maria! Jag skall hädanefter betrakta er med
välbehaget hos en skapare, som är stolt över sitt verk.
Älska varandra innerligt och alltid, giv mig inga sorger;
en storm emellan er skulle göra mig mera ont än er själva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
