Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
till att förskaffa honom ett majorat.» — »Men», återtog jag,
»ni skall väl inte förbjuda mig att leva efter mitt tycke och
bli lycklig, då jag avstår min förmögenhet åt er?» — »Ah!
förutsatt», svarade han, »att livet, sådant ni menar, inte
skadar hedern och anseendet och att jag kan bidraga till
er familjs ära.» — »Kors», utbrast jag, »ni berövar mig
ganska hastigt mitt överlägsna förstånd.» — »Vi skola inte
i Frankrike», sade han bittert, »finna den man, som till
hustru vill ta en ung flicka, tillhörande högadeln, utan
hemgift och som tillerkänner henne en sådan. Om den maken
anträffas, är han en borgerlig uppkomling; i detta hänseende
tillhör jag elfte seklet.» — »Det gör jag med», sade jag.
»Men varför göra mig förtvivlad? Finnes inte gamla pärer
i Frankrike?» — »Ni är verkligen bra försigkommen,
Louise!» utbrast han. Därpå lämnade han mig i det han
kysste min hand.
Jag hade samma morgon fått ditt brev, vilket lät mig
tänka just på den avgrund, vari du påstår, att jag skulle
falla. Det har förefallit mig, som om en röst ropade inom
mig: du skall falla i den! Jag har fördenskull vidtagit
mina försiktighetsmått. Hénarez vågar se på mig, kära
du, och hans blickar förvirra mig, de framkalla en
förnimmelse, som jag endast kan jämföra med en djup
förskräckelse. Man bör lika litet betrakta denne man som
man betraktar en padda: han är ful och förledande. I
två dagar har jag övervägt för mig själv, om jag inte kort
och gott skall säga min far, att jag inte längre vill lära mig
spanska, och avskeda den där Hénarez, men efter mina
manliga beslut känner jag behovet att uppröras av den
förskräckliga förnimmelse, jag erfar, då jag ser denne man,
och jag säger: Ännu en gång, och se’n skall jag tala.
Kära vän, hans röst är så mild och genomträngande, han
talar som Fodor sjunger. Hans sätt är så enkelt, utan
minsta tillgjordhet. Och sådana vackra tänder se’n! Nyss
då han lämnade mig, trodde han sig märka, huru mycket
han intresserar mig, och han gjorde en för övrigt mycket
aktningsfull åtbörd till att tagamin hand och kyssa den; men
han avstod liksom förskräckt över sin djärvhet och det
avstånd, som skulle överskridas. Trots det lilla han sagt
härom, har jag anat honom; jag smålog, ty ingenting är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
