Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
vara mycket storsinnad och ädelmodig. Dygden, älskling,
är en princip, vars yttringar äro olika allt efter miljön:
dygden i Provence, i Konstantinopel, i London och i Paris
har fullkomligt olika verkningar utan att fördenskull
upphöra vara dygd. Varje människoliv erbjuder i sin vävnad
de mest oregelbundna förbindelser, men då de ses från en
viss höjd, tyckas de alla lika. Om jag ville se Louis
olycklig och få en skilsmässa till säng och säte att uppblomstra,
behövde jag bara ställa mig till hans förfogande. Jag
har inte som du haft den lyckan att möta en överlägsen
varelse, men jag skall måhända ha den glädjen att göra honom
överlägsen, och om fem år stämmer jag möte med dig i Paris.
Där skall du själv bli fångad och säga, att jag bedragit mig
och att herr de 1’Estorade från födseln varit en framstående
natur. Vad dessa vackra kärleksintryck, dessa
sinnesrörelser, jag erfar endast genom dig, angår, dessa nattliga
uppehåll på balkongen i stjärneljuset, denna tillbedjan, detta
förgudande av oss, vet jag, att jag måste avstå från dem. Du
vecklar ut dig efter behag och strålar som en blomma i livet,
mitt liv är begränsat, det inskränkes till la Crampade, och
ändå förebrår du mig de försiktighetsmått, som en bräcklig,
hemlig, fattig kärlek behöver för att bli varaktig, rik och
mystisk! Jag trodde mig i min egenskap av kvinna ha
funnit behagen hos en älskarinna, och du gör, att jag nästan
rodnar för mig själv. Vem har av oss båda orätt, vem har
rätt? Måhända ha vi båda två lika orätt och lika rätt, och
samhället säljer oss kanske mycket dyrt våra spetsar, våra
titlar och våra barn! Jag har också mina röda kamelior,
de finnas på mina läppar i leenden, som blomstra för dessa
båda varelser, fadern och sonen, åt vilka jag ägnat mig, på
en gång slavinna och härskarinna. Min kära vän! dina
senaste brev ha visat mig allt vad jag förlorat! Du har
lärt mig se vidden av den gifta kvinnans uppoffringar.
Jag hade knappast kastat ögonen på dessa vackra, vilda
grässlätter, där du tumlar om, och jag skall inte tala om
de tårar, jag borttorkade, då jag läste, vad du skrivit; men
saknaden är inte samvetskval, ehuru de äro något litet
släkt. Du säger: äktenskapet gör filosofisk! Ack nej! det
kände jag nog, då jag grät vid tanken på huru du föres bort
av kärlekens ström. Men min far har låtit mig läsa en av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
