Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
kar, ty min mor, som ofta far ut, trots regnet, har stannat
hemma, ensam.
Torsdag afton.
Jag såg honom på operan. Ja, vän, han är inte samma
människa; han kom in i vår loge och presenterades av
sardinska ambassadören. Sedan han i mina ögon sett, att
hans djärvhet inte misshagade mig, tycktes han vara
liksom besvärad och kallade markisinnan d’Espard för fröken.
Hans ögon kastade blickar, som spredo ett livligare ljus
än kronorna. Till slut avlägsnade han sig såsom en
person, vilken fruktar att begå en oförsiktighet. — »Baron de
Macumer är kär!» sade fru de Maufrigneuse åt min mor.»—
»Det är så mycket ovanligare, som han är en fallen minister»,
svarade min mor. Jag hade styrka nog att betrakta fru
d’Espard, fru de Maufrigneuse och min mor med
nyfikenheten hos en person, som inte förstår ett främmande språk,
| men söker gissa sig till vad som säges. I mitt inre var jag
ett rov för en vällustig glädje, i vilken jag tyckte min själ
bada. Det finnes blott ett ord för att förklara vad jag
erfor, det är hänryckningen. Felipe älskar mig så högt, att
jag finner honom värd att älskas. Jag är just själva hans
livs princip och håller i min hand hans tankars ledtråd.
Kort sagt, om vi skola säga varandra allt, känner jag den
livligaste önskan att se honom genombryta alla hinder,
komma till mig för att begära mig av mig själv, för att
veta, om denna eldiga kärlek skall bli ödmjuk och lugn vid
en enda blick av mig.
Ack! kära vän, jag upphör skriva och darrar. Medan
jag skrev, hörde jag utanför ett lätt buller och steg upp.
Från mitt fönster såg jag honom gå på murkrönet med fara
att slå ihjäl sig. Jag gick fram till fönstret i mitt rum
och gav honom ett tecken; han hoppade ned från muren,
som är tio fot hög; därpå sprang han på vägen så långt, att
jag kunde se honom, för att visa, att han inte gjort sig illa.
Denna uppmärksamhet i samma ögonblick 50m han bort
vara bedövad av sitt fall, gjorde mig så rörd, att jag började
gråta utan att veta varför. Stackars fuling! vad sökte hän,
vad ville han säga mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
