Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io7
Hénarez
av hertigarna av Soria, baron de Macumer.
Varje morgon kommer han själv med en utsökt präktig
bukett, i vilken jag alltid hittar ett brev som innehåller
en spansk sonett till mitt lov, vilken han diktat under
natten.
För att inte göra detta brev alltför tjockt skickar jag dig
som prov den första och den sista av dessa sonetter, som
jag ord för ord översatt och skrivit upp åt dig vers för vers.
Första sonetten.
Mer än en gång, iklädd en tunn sidenväst, — med höjd
värja, utan att mitt hjärta klappade ett slag hastigare, — har
jag väntat den ursinniga tjurens anfall — och hans horn,
skarpare än Phoebes skära.
Gnolande en andalusisk seguidilla har jag klättrat uppför
— sluttningen av en skans under ett regn av kulor; — jag har
vågat mitt liv på slumpens gröna duk — utan att fråga efter
det mer än en guldkvadrupel.
Jag har med handen tagit kulorna ur kanonernas gap’, —
men jag tror, jag blir fegare än en förföljd hare, — än ett
barn, som ser ett spöke i sin fönstergardins veck.
Ty då du betraktar mig med ditt milda öga, — täckes min
panna av kallsvett, mina knän svika mig’, — jag darrar, jag
ryggar tillbaka, jag har intet mod längre.
Andra sonetten.
Denna natt ville jag sova för att drömma om dig; — men
den avundsjuka sömnen flydde mina ögonlock; — jag
närmade mig balkongen och betraktade himlen; — då jag tänker
på dig, vända sig mina blickar alltid mot höjden.
Sällsamma företeelse, som endast kärleken kan förklara, —
himlen hade förlorat sin färg av safiren; — stjärnorna,
slocknade diamanter i sin guldinfattning, — kastade endast
döda blickar, kalla strålar.
Månen, som mistat sitt smink av silver och lilja, — uppgick
sorgsen vid den dystra horisonten, ty du har berövat himlen
all dess glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
