Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1x6
Vi frukosterade i vagnen i Briare. Sedan vi språkat,
såsom jag språkade med dig i Blois, och beundrat Loire,
såsom vi beundrade den, kommo vi klockan halv åtta dagen
därefter till den vackra och långa allé av lindar, akacior,
sykomorer och lärkträd, som leder till Chantepleurs.
Klockan åtta åto vi middag och klockan tio befunno vi oss i en
förtjusande sängkammare i götisk stil, men förskönad med
den modärna lyxens alla uppfinningar. Min Felipe, som
alla människor tycka vara så ful, syntes mig mycket
vacker, vacker av godhet, behag, ömhet och utsökt
grannlagenhet. Av kärlekens åtrå såg jag inte minsta spår.
Under vägen hade han uppfört sig som en vän, som jag känt
i femton år. Han skildrade, såsom endast han kan skildra —
han är alltjämt densamme som i sitt första brev — de
fruktansvärda stormar, han uthärdat och som dött bort
på hans ansikte.
»Hittills har jag inte funnit något förfärande i
äktenskapet» , sade jag, i det jag gick fram till fönstret och i det
vackra månskenet betraktade en utsökt park, från
vilken starka dofter uppstego. Han kom fram till mig, tog
mig åter om livet och sade: — »Varför förfäras för det?
Har jag med en åtbörd, en blick svikit mina löften? Skall
jag någonsin svika dem?» — — Aldrig skall en röst, aldrig
sådana blickar utöva en dylik makt; rösten kom varenda
fiber i min kropp att skälva och väckte alla känslor;
blicken hade solens makt. — »O!» svarade jag, »huru mycken
morisk falskhet finnes inte i ert ständiga slaveri!» — Kära
vän, han förstod mig.
Om jag sålunda, min vackra hind, på flera månader inte
skrivit till dig, så förstår du nu varför. Jag måste påminna
mig den sällsamma övergången från ung flicka för att
kunna förklara kvinnan. Nu förstår jag dig, Renée. En
ung lycklig hustru kan inte tala om sitt lyckliga äktenskap
vare sig med en förtrogen vän, eller sin mor, eller kanske ens
med sig själv. Vi måste bevara detta minne i vår själ
såsom ytterligare en känsla, som är vår egendom och för
vilken inte finnes något namn. Tänk! Att man kallat
hjärtats sälla dårskaper och åtråns omotståndliga
hänförelse för plikt. Och varför? Vilken fruktansvärd makt
har då hittat på att nödga oss undertrycka smakens fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
