Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
fad, att nöjet hos mig kvarlämnar starkare glöd, de värma
mig, de genomtränga min inre varelse; den lilla mellantid,
som skiljer dem, är som de långa dagarnas korta natt. Solen,
som förgyllt topparna vid sin nedgång, återfinner dem
nästan varma vid sin uppgång. Vilken lycklig slump har
jag att tacka, att det genast från början förhållit sig på detta
sätt med mig? Min mor hade hos mig väckt tusen
farhågor; hennes spådomar, som tycktes förestavade av
avundsjuka, ehuru utan minsta borgerliga småaktighet,
ha omständigheterna kommit på skam, ty både hennes och
dina och mina farhågor ha skingrats. Vi stannade sju och
en halv månader på Chantepleurs, liksom två älskande,
av vilka den ene enleverat den andra och som flytt undan
föräldrarnas vrede. Nöjets rosor ha bekransat vår kärlek
och med sina blommor förskönat vårt liv på tu man hand.
En plötslig tanke på mig själv en morgon, då jag kände en
ändå fullständigare lycka, påminde mig om min Renée och
om hennes förnuftsäktenskap, och jag anade ditt liv, jag
nästan förstod det! O, min ängel! varför tala vi ett olika
språk? Ditt rent samhälliga äktenskap och mitt, som
endast är en lycklig kärlek, äro två världar, som lika litet
kunna förstå varandra som ändligheten förstår oändligheten.
Du stannar på jorden och jag är i himlen! Du tillhör
människornas sfär, och jag befinner mig i den gudomliga sfären!
Jag härskar genom kärleken, du härskar genom
beräkningen och plikten. Jag svävar så högt, att om jag faller,
krossas jag i tusen smulor. Allt nog, jag bör tiga, ty jag
blyges att för dig skildra glansen, rikedomen, de härliga
fröjderna av en dylik kärleks vår.
Vi ha i tio dagar varit i Paris och bo i ett förtjusande
hotell vid rue du Bac, vilket ordnats av samma arkitekt, som
av Felipe erhöll uppdraget att ordna Chantepleurs. Jag
skall nu, med min själ, som frigjorts och öppnats av ett
lyckligt äktenskaps tillåtna nöjen, få höra Rossinis
gudomliga musik, som jag förr hörde med min själ oroad och mig
själv omedvetet plågad av kärlekens vetgirighet. Man
har allmänt funnit mig förskönad, och jag känner mig som
ett barn, då jag hör mig kallas min fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
