Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I2Q
mig, kära hjärtevän! Berätta mig dina nöjen, skildra för
mig din lycka i bjärta färger. Måla den med ultramarin
och frukta inte att bedröva mig, ty jag är lycklig, lyckligare
än du kan föreställa dig.
Jag har varit i sockenkyrkan i kyrktagningsmässan, med
stor ståt, såsom bruket är i våra gamla familjer i Provence.
De båda far- och morfäderna, Louis’ och min far, höllo mig
under armen. Ah! Jag har aldrig knäböjt inför Gud i
sådan djup tacksamhet. Jag har så mycket att säga dig,
så många känslor att skildra, att jag inte vet var jag skall
börja; men ur all denna förvirring höjer sig ett strålande
minne: min bön i kyrkan!
Då jag såsom ung flicka på detta ställe tvivlade på livet
och på min framtid och nu åter befann mig där, förvandlad
till en glädjefylld moder, trodde jag mig se den heliga
jungfrun från altaret böja sitt huvud och visa gudabarnet, som
tycktes småle mot mig! Med vilken helig känsla av
gudomlig kärlek framhöll jag inte vår lille Armand till
kyrkoherdens välsignelse, som han gav honom i avvaktan på dopet.
Men du skulle se oss tillsammans, Armand och jag.
Mitt barn, ser du, jag kallar dig mitt barn! Det är
nämligen i själva verket det ljuvligaste ord, som hjärta,
förstånd och läppar utsäga, då man är mor. Under de två
sista månaderna släpade jag mig sålunda ganska långsamt
i våra trädgårdar, uttröttad och tillintetgjord av denna börda,
som jag inte visste skulle vara så kär och så ljuv, trots
dessa båda månaders obehag. Jag hyste sådana farhågor,
hade så dödande dystra aningar, att nyfikenheten inte var
starkast; jag gjorde mig själv föreställningar och sade, att
ingenting vore att frukta av vad naturen vill; jag före^tte
mig att vara moder. Ack! jag kände ingenting i mitt hjärta,
fastän jag tänkte på detta barn, som gav mig ganska
duktiga sparkar; och, kära du, dem kan man tycka om att få,
då man redan haft barn, men första gången väcka dessa
rörelser av ett obekant liv mera undran än glädje. Jag
talar om mig, som varken är falsk eller teatralisk och vars
livsfrukt fastmer kom från Gud, ty Gud ger barnen, än från
en älskad make. Låt oss emellertid lämna dessa det
förflutnas sorger, som jag hoppas aldrig skola återkomma.
Då stunden kommit, samlade jag alla motståndkrafter
Två unga hustrurs memoarer 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
