Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
och väntade mig sådana smärtor, att jag, såsom man
påstår, alldeles beundransvärt uthärdade denna förskräckliga
tortyr. Under omkring en timmes tid hängav jag mig åt en
förintelse, som verkade som en dröm. Jag kände mig som
kluven i tu: ett yttre hölje, som kneps med tänger,
sönder-slets, pinades, och en lugn och rouppfylld själ. I detta
sällsamma tillstånd blomstrade smärtan såsom en krans
över mitt huvud. Jag tyckte, att en ofantlig ros höjde sig
ur mitt huvud, förstorades och helt och hållet omgav mig.
Denna blodiga blommas rosenfärg svävade i luften. Jag
såg allting i rött. Då jag sålunda kommit till den punkt,
då kropp och själ tyckas skola skiljas, utbrast en värk, som
kom mig att tro på en omedelbar död. Jag upphävde
förfärliga skrik, men fann nya krafter mot nya värkar. Dessa
förfärliga skrik tystades plötsligt av den ljuva sången från
denna lilla varelses silverklingande kvidan. Nej, ingenting
förmår skildra detta ögonblick; det föreföll mig, som om
hela världen skrek med mig, att allting var smärta och
jämmer, och allt tystades av detta svaga barnskrik.
Man lade mig tillbaka i min stora säng, där jag kände mig
som i ett paradis, fastän jag var ytterst matt. Tre eller fyra
glada ansikten med tårar i ögonen visade mig därpå
barnet. Kära vän, jag skrek till av förskräckelse. — »En så’n
liten apa!» sade jag. »Är ni säker på, att det är ett barn?
frågade jag. Jag lade mig åter på sidan, ganska otröstlig
över att inte känna mig mer moderlig än så. — »Plåga er
inte, kära barn», sade min mor, som blivit min sköterska,
»ni har fått det vackraste barn i världen. Oroa inte er
inbillning, ni måste uppbjuda ert hela förstånd att bli som ett
djur, att göra er precis till en ko, som betar för att få mjölk.»
Jag somnade följaktligen med den fasta föresatsen att låta
naturen råda. Ack! min ängel, uppvaknandet från alla
dessa smärtor, dessa förvirrade förnimmelser, dessa första
dagar, under vilka allt är dunkelt och obestämt, var
gudomligt. Detta mörker har upplivats av en känsla ljuvare
än mitt barns första skrik. Mitt hjärta, min själ, min
varelse, ett okänt jag vaknade i sitt dittills lidande och gråa
skal, liksom en blomma spricker ut ur sitt frö på solens
varma kallelse. Det lilla vidundret tog mitt bröst och diade;
det är fiat lux! Jag var plötsligt mor. Se där lyckan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
