Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
den utspinnes i håret, den sprattlar i fötterna. O! dessa
barnafötter, de äro ett helt språk! Barnet börjar uttrycka
sig med dem. Amningen, Louise, är en förvandling, som
man följer timme för timme med häpna blickar . Vi hör
inte skriket med öronen, utan med hjärtat; vi fattar
ögonens och läpparnas leende eller fötternas sprattlande, som
om Gud skrev sin vilja med eldbokstäver i rymden!
Ingenting finnes i världen, som intresserar er: fadern? . . . Man
skulle kunna döda honom, om han fick det infallet att väcka
barnet. Man är själv endast och allenast barnets hela
värld, liksom barnet är vår värld! Man är så säker på, att
våra liv delas, man belönas så rikligt för de mödor, man
underkastar sig, och de lidanden, man uthärdar, ty det
finnes lidande, och Gud bevare dig för sprickor i brösten!
Detta sår, som öppnas för varje gång under dessa rosiga
läppar, som läkes med sådan svårighet och orsakar plågor
som kunde göra en galen, om man inte hade den glädjen
att se barnets mun full av mjölk, är ett av skönhetens
värsta straff. Min Louise, tänk härpå, det drabbar
endast ett fint och ömtåligt skinn.
Min lilla apa har på fem månader blivit den vackraste
varelse, som en mor någonsin fuktat med sina glädjetårar,
tvättat, borstat, kammat, pyntat; ty Gud må veta med
vilken outtröttlig iver man pyntar, klär, borstar, tvättar,
byter om på och kysser dessa små blommor! Min apa är
sålunda inte längre en apa, utan en baby, såsom min engelska
bonne säger, en vit och rosig baby; och som han känner sig
älskad, skriker han inte alltför mycket; för att säga
sanningen, lämnar jag honom knappast och bemödar mig
intränga i hans själ.
Kära vän, jag hyser numer i mitt hjärta för Louis en
känsla, som inte är kärlek, men som hos en älskande kvinna
måste fullständiga kärleken. Jag vet inte, om inte denna
ömhet, denna tacksamhet, som är fri från allt intresse,
går utanpå kärleken. Av allt vad du sagt, hjärtevän,
måste kärleken ha något rysligt jordiskt, medan något
religiöst och gudligt finnes i den tillgivenhet, som en lycklig
moder hyser till den, från vilken dessa långa, dessa eviga
fröjder komma. En moders glädje är ett ljus, som utstrålar
även över framtiden och upplyser denna, men som också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
