Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
sprider sitt återsken över det förflutna och giver henne
minnets behag.
Gubben 1’Estorade och hans son ha för övrigt
fördubblat sin godhet mot mig; för dem är jag som en nyperson:
deras ord, deras blickar gå till min själ, ty de hylla mig på
nytt för var gång de se och tala med mig. Den gamla
farfadern blir barn på nytt, tror jag; han betraktar mig med
beundran. Första gången jag kom ned till frukosten
och han såg mig äta och amma sin sonson, grät han. Tårar
i dessa båda torra ögon, i vilka knappt andra tankar än på
pengar glänsa, gjorde mig outsägligt gott; det tycktes
mig, som om den gamle mannen förstod min glädje. Vad
Louis angår, skulle han för träden och stenarna på
landsvägen berättat, att han hade en son. Han tillbringar hela
timmar med att betrakta din gudson, medan han sover.
— »Han vet.inte», säger han, »när han skall vänja sig
därvid.» Dessa utomordentliga glädjeyttringar ha för mig
uppenbarat hela vidden av deras farhågor och fruktan.
Louis meddelade mig slutligen, att han tvivlade på sig
själv och trodde sig dömd till att aldrig ha några barn.
Min stackars Louis har plötsligt förändrat sig till det bättre,
han studerar ändå mer än förr. Detta barn har fördubblat
faderns ärelystnad. Vad mig beträffar, käre vän, så är
jag för varje stund allt lyckligare. Varje timme medför
ett nytt band mellan en mor och hennes barn. Vad jag
känner visar, att denna känsla är oförgänglig, naturlig,
beständig, varemot jag misstänker, att kärleken har sina
mellanskov. Man älskar inte i varje stund på samma
sätt, på denna livets stramalj broderas inte alltid lysande
blommor, kort sagt, kärleken kan och måste upphöra; men
moderskapet behöver inte frukta något avtagande, den växer
med barnets behov och utvecklas med dessa. Är det inte
på en gång en passion, ett behov, en känsla, en plikt, en
nödvändighet, lyckan? Ja, hjärtevän, detta är kvinnans
särskilda liv. Vår törst efter hängivenhet är tillfredsställd,
och vi finna icke i moderskärleken svartsjukans oro.
Måhända är moderskärleken också den enda punkt, i
vilken naturen och samhället äro överens. I denna har
samhället gjort naturen rikare, det har ökat moderskånslan
med familjeandan, med namnets, blodets, förmögenhetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
