Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
bror. De sista nätterna sågo oss tre tysta och lugna i vår
djupa sorg vid den bädd, där en av dessa verkligt ädla och
verkligt stora män dog, som äro så sällsynta och i allt oss
överlägsna. Min Felipes tålamod var gudomligt.
Anblicken av hans bror och Maria vederkvickte för ett ögonblick
hans själ och lindrade hans plågor.
Ȁlskade^, sade han till mig med den enkelhet, som
utmärkte honom i allt, »jag dör och glömmer att åt Fernand
överlämna mitt baroni Macumer, mitt testamente måste
göras om. Min bror skall förlåta mig, han vet vad det är
att älska.»
Jag har min svågers och hans hustrus omsorger att tacka
för livet; de vilja ta mig med sig till Spanien.
Ack! Renée, jag kan inte säga dig vad denna olycka
betyder allt. Känslan av mina fel överväldigar mig, och det
är en bitter tröst att anförtro dem åt stackars Cassandra,
som jag inte velat lyssna till. Jag har dödat honom med
mina fordringar, min svartsjuka utan orsak, mina ständiga
trakasserier. Min kärlek var så mycket mera
fruktansvärd, som vi båda hade en lika utsökt och stark känslighet
och talade samma språk; han förstod beundransvärt väl
allt, och ofta gick mitt skämt honom djupt till hjärtat, utan
att jag anade det. Du kan aldrig föreställa dig, hur långt
denna kära slav drev sin lydnad; jag tillsade honom ofta
att gå sin väg och lämna mig i fred, och han gick utan
att invända något mot en nyck, varav han måhända led.
Ända till sin sista suck välsignade han mig och upprepade,
att en enda morgon, ensam tillsammans med mig för
honom var värd ett helt långt liv tillsammans med en annan
älskad kvinna, om det till och med vore Maria Hérédia.
Jag gråter, då jag skriver dessa ord.
Nu stiger jag upp klockan tolv och går till vila klockan
sju på aftonen, jag använder en löjligt lång tid på mina
måltider, går långsamt, kan stanna en timme framför
en växt, betraktar lövverket och sysselsätter mig med måtta
och allvar med ingenting, jag tillber skuggan, tystnaden
och natten; med ett ord, jag bekämpar timmarna och
lägger dem med ett dystert nöje till det förflutna. Friden i
min park är det enda sällskap jag önskar; där finner jag i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
