Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - XLIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 8 2
bruden är, som man säger, alltför vacker: hon har
urskill-ning i sin ömhet, hon har denna tjusning och detta behag,
som bringa omväxling i kärleken, hon är kunskapsrik och
förstår allt; hon är vacker, ljus, liten och smått fet, så man
vore frestad tro, att Raphael och Rubens kommit överens om
att komponera en kvinna! Jag vet inte, om det skulle
vara mig möjligt att älska en brunett lika mycket som en
blondin; brunetter ha alltid förefallit mig som misslyckade
pojkar. Hon är änka, har inte haft barn och är tjugusju
år. Fastän, livlig, hurtig, outtröttlig, finner hon likväl
behag i vemodets betraktelser. Dessa utmärkta gåvor
utesluta hos henne alldeles inte värdighet eller ädelhet;
hon är imponerande. Ehuru hon tillhör en av högadelns
älsta familjer, älskar hon mig så mycket, att hon inte frågar
efter min olyckliga börd. Vår hemliga kärlek har räckt
länge; vi ha prövat varandra och äro lika svartsjuka; våra
tankar äro som två blixtar från samma åska. Vi älska
båda för första gången, och denna härliga vår har i sina
fröjder inneslutit alla de scener, som inbillningen prytt med
sina mest leende, sina ljuvaste, sina djupaste
föreställningar. Känslan har slösat sina blommor på oss. Var
och en av dessa dagar har njutits i sin fullhet, och då vi
skildes åt, skrevo vi poem till varandra. Jag har aldrig
haft ens en tanke på att förmörka denna lysande tid med
en önskan, ehuru min själ oupphörligt upprördes. Hon
var änka och fri, hon har beundransvärt väl förstått allt
det smickrande, som låg i denna självbehärskning; ofta
kände hon sig rörd till tårar däröver. Du skall sålunda, min
kära Daniel, få se en verkligt överlägsen varelse. Vi ha
inte ens växlat den första kärlekskyssen; vi ha båda
fruktat vår svaghet.
»Vi ha», sade hon, »var och en sin olycka att förebrå sig.»
»Jag inser inte er.»
sMitt äktenskap», svarade hon.
Ni, som är en stor man och älskar en av de ovanligaste
kvinnor i den aristokrati, i vilken jag funnit min Armande,
för er skall detta enda ord vara nog till att förstå denna själ
och den lycka, som väntar
er vän
Marie Gaston.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
