Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
och paradiset... Jag har ännu inte satt foten i denna ugn,
jag som hittills varit tillbedd som ett helgon.
»Ah! du önskade en dag intränga i lidandets hemska och
brinnande palats?» sade jag till mig själv. »Nå väl, denna
man har hört din ödesdigra önskan: gå nu, olyckliga!
30 maj.
Från denna dag har Gaston, i stället för att arbeta slappt
och med bekymmerslösheten hos en artist, som smeker sitt
verk, börjat arbeta som skriftställaren, vilken lever av sin
penna. Han använder varje dag fyra timmar till att sluta
två teaterpjäser.
»Han behöver pengar!» Den tanken ingav mig en inre
röst. Han ger ut nästan rakt ingenting: vi ha absolut
förtroende till varandra, det finns inte en vrå i hans arbetsrum,
som mina ögon och fingrar inte kunna rannsaka. Hans
utgifter stiga inte till två tusen francs om året, och jag vet,
att han samlat minst trettiotusen francs, som han lagt i en
låda. Du förstår mig. Mitt i natten gick jag, medan han
sov, in i hans arbetsrum för att se efter, om pengarna
funnos kvar. Vilken iskall rysning grep mig inte, då jag fann
lådan tom! Samma vecka upptäckte jag, att han begav
sig till Sèvres för att höra efter brev, som han måste riva
sönder, så snart han läst dem, ty trots alla mina påhitt
à la Figaro har jag inte kunnat finna ett spår av dem. Ack,
min ängel, trots mina löften och alla vackra eder, som jag
givit mig själv med anledning av ridpiskan, har en
själsrörelse, som man måste kalla vanvett, förmått mig följa
honom på en af dessa hastiga besök på postkontoret. Gaston
blev som slagen av åskan, då han överraskades till häst,
i det han betalade lösen för ett brev, som han höll i handen.
Sedan han stadigt betraktat mig, satte han Fedelta i en
så snabb galopp, att jag kände mig alldeles mörbultad, då
vi kommo till parkgrinden i ett ögonblick, då jag trodde mig
inte kunna känna någon kroppslig trötthet, så mycket led
min själ!
Gaston sade ingenting, utan ringde och väntade utan att
tala till mig. Jag var mera död än levande. Antingen jag
hade rätt eller orätt, så var i alla fall mitt spioneri ovärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
