Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Armande Louise Marie de Chaulieu. Jag rullade djupare
ned i samhällsdyn än grisetten, den illa uppfostrade
flickan, i bredd med kurtisaner, aktriser och andra varelser
utan uppfostran. Vilka lidanden! Slutligen öppnas
porten, han lämnar sin häst åt sin groom, och jag stiger också
av, men i hans armar, som han sträcker emot mig; jag
lyfter upp min ridklänning och lägger släpet över min vänstra
arm, giver honom högra armen, och vi gå .. . alltjämt tysta.
De hundra steg, som vi gingo på detta sätt, kunna räknas
för hundra år i skärselden. Vid varje steg bestormade
tusentals tankar min själ, nästan synliga och svävande i
eldtungor för mina ögon, var och en försedd med dolk, ett
olika slags gift! Då groomen med hästarna avlägsnat sig,
stannar jag Gaston, betraktar honom, och med en rörelse,
som du borde ha sett, säger jag, i det jag visar på det
olycksfulla brevet, som han alltjämt höll i sin högra hand: — » Låt
mig läsa det!» Han ger mig det, jag öppnar och läser ett
brev, vari Nathan, dramatisk författare, underrättar honom
om, att en av hans pjäser antagits och repeterats för att
spelas nästa lördag. Brevet innehöll biljett till en loge.
Ehuru detta för mig var detsamma som att från
martyrskapet komma till himlen, ropade dämonen alltjämt för
att störa min glädje: — »Var äro de trettiotusen francsen?
Värdigheten, hedern, hela mitt forna jag hindrade mig
emellertid att göra en fråga; jag hade den på läpparna;
jag visste, att om min tanke blev ord, måste jag kasta mig
i dammen, och ändå förmådde jag knappast motstå min
önskan att tala. O, kära vän, led jag inte då mer än
kvinnans krafter förmå uthärda?
»Du har tråkigt, min stackars Gaston», sade jag i det jag
återlämnade brevet. »Om du vill, skola vi flytta tillbaka
till Paris.»
»Till Paris, varför det?» sade han. »Jag har velat veta,
om jag hade talang och smaka framgångens punsch.
Medan han arbetar, skulle jag nog låtsa bli förvånad,
då jag gräver i lådan och därstädes inte finner de
trettiotusen francsen; men vore inte det att begära detta svar:
»Jag har lånat dem åt den eller den vännen», som en man
som Gaston inte skulle underlåta att lämna?...
Kära vän, moralen av allt detta är, att den pjäs, som hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
