Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från ungdoms- och studieåren - 1782—1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 FRÅN UNGDOMS- OCH STUDIEÅREN.
mer tog plats; man drack sitt kaffe och teg. Kungen stod
midt på golfvet framför en af glasdörrarna med hatt och käpp
i ena handen och den andra stödd på det stora värjfästet.
Den vanliga tystnaden rådde, utom några afbrutna halfhöga
fraser, som drottningen vexlade med sin omgifning. Såsom
vanligt om helgdagarna hade promenerande från Stockholm
infunnit sig i parken. Några af dem, ankomna till kiosken,
stannade på gången eller planen för att beskåda härligheten
innanför. Detta misshagade kungen, som genast befalde Rå-
lamb, att »köra bort dem som stå och gapa på oss». De bort-
visades; men andra, okunniga om det brott, de begingo, stan-
nade och gapade i sin ordning. Gustaf Adolf utropade i vre-
desmod till Rålamb: »Har jag icke befallt att folket ej får
stå här? Jag förbehållersmig att man lyder!» Ater måste
Rålamb ut med sitt: Go’ vänner, gå er väg! — Men dermed
var det ej slut. Innan kort kom en tredje olycklig flock, lika
nyfiken på majestäterna som de föregående. Nu yttrade kun-
gen intet; men han sätter hatten på sig, lyfter käppen och
närmar sig hastigt glasdörren. Rålamb, som i tid märkte det,
hinner att kasta sig framför honom, rycker upp dörren och
rusar ut, innan kungen hann ut ur rummet. Folket bortvisa-
des i ögonblicket, och Rålamb utsatte på gångarna omkring
kiosken vedetter af hofbetjening, som afvisade alla kommande.
Och så hade man — haft »roligt, som i salig kungens tid.»
»Den särdeles uppmärksamhet, som Gustaf Adolf hade på
bibehållandet och iakttagandet af sin värdighet, yttrade sig
hos honom redan i yngre dagar, och han lät sig af inga öf-
versvallande känslor derifrån distraheras. Min gamle vän,
riksmarskalken grefve Fleming, som helt ung blef anstäld
hos konungen såsom öfverstekammarjunkare, kom för någon
kort tid hos honom på en fot af förtrolighet, som gjorde att
man redan i den beskedliga och utmärkt vackra, men temli-
gen obetydliga ynglingen såg en blifvande favorit. En dag
under en af de ensliga promenader, som den unge konungen
plägade i Hagaparken göra med sin förtrogne — jag minnes
ej, om det var nyss före eller nyss efter Gustafs tillträde till
regeringen — var hans sinne i det vid den epoken så ofta
förekommande skick af svårmodighet. Han utgöt sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
