Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förhållande till det offentliga lifvet. 1817—1844 - Karl Johans sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karl johans sista år.
22 g
och önskan att kunna förmå den gamle kungen till
abdikation. Alan nästan rent af i vissa tidningar inbjöd honom dertill.»
: Detta, nämligen oppositionens anfall i vissa tidningar,
broschyrer, karikatyrer samt förespeglingar för honom att
abdikera, hade nått sin höjd under 1840 års riksdag, då
ständerna temligen öppet visade, huru ledsna de voro vid honom.
.Men då visade också oppositionen huru litet mäktig hon sjelf
var att uträtta något väsentligt. Det var då, som konungen
med ett förstäldt lugn och med ett våld på sig, hvaraf han
aldrig förr visat sig mäktig*, antog den roll af passivité
emot oppositionen, som öppnade åt henne de fria fält, hvarpå
hon förirrade sig och ådagalade sin brist på förmåga att kunna
der på egen hand manövrera.»
»Mig gläder det, ty såsom menniska var och blir mig
Karl Johan, med alla sina brister såsom regent, dock alltid
kär. Mig gläder det, att hans lefnads afton spridde öfver
honom ett vackert sken, och att han då innehade en värdig
ställning. Det slags martyrium, som den nära 80-årige
konungen då genomgick under ständernas anfall, under
oppositionens bitterhet, under pressens smutskastning, mot hvilket
allt han satte endast lugnets och tålamodets fasthet, gjorde
ett mäktigt intryck äfven på den af 1838 års händelser så
uppbragta Stockholms allmänhet. Det uttalade sig nu på det
varmaste vid den fest, hvarmed borgerskapet firade hans 25:te
regeringsår, som tillika var det 8o:de af hans lefnad. Om
denna fest sade han, att det var en af de tre skönaste dagar
i hans lefnad. Också var han der så intagande, att allt
annat glömdes än hans älskvärdhet.»
Aret före denna fest (1843), hvilken kunde anses såsom
en nationens tacksamma afskedshyllning åt den åldrige
monarken, som allt för länge syntes hafva skördat endast
otacksamhet af dess flertal, såg Trolle-Wachtmeister honom för sista
gången. Det var vid de skandinaviska naturforskarnas
sammanträde i Stockholm 1842.
På följande sätt beskrifver Trolle-Wachtmeister sitt sista
intryck af den gaihle konungens personlighet. »Han var då
* »Ah, mon cher, le diable n’y perd rien, sade kuugen till Brinkman, som
yttrade sin beundran öfver detta lugn, personne ne voit combien je souffre».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
