Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viridis senectus. 1848—1871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
VI RID I S SE NEC TUS.
det förut så kallade medelståndet och der lägga maktens både
materiella och moraliska tyngdpunkt? De, som känna sig
härigenom detroniserade, sträfva visserligen emot detta nya skick;
men hvad uträttas dermed? Vi se der, hvarest den ännu
qvarlefvande feodalismen har någon rörelseförmåga qvar, huru
hon sträfvar att hålla fast än det ena, än det andra, som tidens
anda rycker ur hennes händer; men det hjelper icke. Taflan
af konfusion i Europas stater företer såsom dertill verkande
elementer bilderna af absolutism och feodalism, hvilka
krampaktigt anstränga sig för att komma undan, den ena
folksuveräniteten och den andra borgareklassens välde. Men likt
en sårad metmask vrida och slingra de sig förgäfves. Det
förstörande elementet upphinner dem.»
»Låtom oss nu se, vi adel, då medeltidens prålande
riddar-mantel länge sedan fallit från våra axlar, om de förgyllda
trasor, som vi i stället höljt oss uti och hvilka vi till glädje
— leksakens glädje! — så gerna vilja bevara, om, säger jag,
vi likväl icke redan omslutas af den kategori, som kallas
medelståndet. Hafva vi icke inom densamma gemensamma
rättigheter, gemensamma intressen och således ett gemensamt
mål för våra sträfvanden? Men denna gemensamhet fordrar
ock det sammanslutande, som inbördes förtrolighet
grundlägger och beseglar. Här mötte oss förut ett moln af
misstroende och afund, som adelns bibehållna sjelfskrifvenhet
alstrade. Den skiljevägg, som häraf uppkom, har nu fallit. Jag
behöfver ej säga något om det politiskt rättmätiga i detta
fall: konservatismens ifrigaste anhängare hafva ju med få
undantag sjelfva medgifvit omöjligheten af den gamla
byggnadens upprätthållande. Men de hafva trott sig kunna lappa
på den, något som stött på den oöfvervinneliga praktiska
omöjligheten.»
»Min tanke är, att till detta stora värf var ej blott rätta
stunden inne, utan äfven att det genomfördes i elfte timman.
Ännu någon tids bångstyrighet mot tidens kraf skulle hafva
löst det bänd af förtroende, som så lyckligt var knutet emellan
konung och folk, och utan hvilket den förändring, som tiden
kräfde, skulle hafva antagit dimensioner, förstörande för det
samhällsskick, som vi vilja bevara.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
