Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viridis senectus. 1848—1871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STÅTHALLAREFRAGAN / NORGE iSjg-bo. 283
riksdagen 185g väckte en motion i detta syfte, sedan han i
ett vidlyftigt anförande på riddarhuset strängt nagelfarit med
föreningens stiftare och konung Karl XIV Johans norska
politik. Derpå följde vid samma riksdag W. F. Dalmans motion
i den bekanta ståthållarefrågan, hvarigenom han åt Sveriges
ständer ville förbehålla rätt att höras öfver det norska
storthingets beslut om ståthållare-ämbetets upphäfvande. Båda
dessa motioner, i synnerhet den sistnämnda, framkallade,
såsom bekant, lifliga debatter inom riksdagen och
tidningspressen på ömse sidor om Kölen.
Sina anklagelsepunkter mot dem, som grundlagt »den
tvetydiga s. k. föreningen med Norge», har Anckarsvärd i ett
bref till Trolle-Wachtmeister på följande oförbehållsamma sätt
framställt.
»Alan insåg icke vårt svenska medarbetande till Rysslands
höjande i europeiskt inflytande. Man insåg icke, att det
urgamla Sveriges valrätt genom en riksakt af den mest
befängda beskaffenhet var inskränkt till möjligheten att genom
norsk majoritet på Sveriges tron få en konung genom
norrmännens val. Man insåg icke att föreningsfördraget, sådant
det blef uppgjordt, skulle komma att innebära den
förödmjukelsen att svenska konungatiteln skulle efterställas den
norska; att norskt öfvermod skulle kunna komma att med ett
sken af rätt emot Sverige yrka uteslutandet ur Norges
grundlag af ett traktatmessigt stadgande att äfven en svensk skulle
af unionskonungen kunna förordnas till ståthållare. Man
förutsåg ej att, jemte detta, norsk oblyghet skulle komma att gå
ända derhän att yrka införandet i vår grundlag, att
statsministern för utrikes ärendena äfven skulle kunna vara en
norrman. Man insåg icke, att man från det lilla, i sig sjelf och
till sina materiella krafter relativt obetydliga Norge skulle
fordra en fullständig likhet i ställning till Sverige — en
likhet, som på intet ställe i naturen eger eller kan ega rum, ty
den äldste brodern måste, efter all möjlig lag, såsom äldst
hafva ett slags företräde vid sidoställningen. Man föreställde
sig icke, att den urgamla svenska flaggan skulle blifva
försmådd såsom ett föreningstecken . . . Man kunde, med ett
ord, icke föreställa sig 1815, att oin föreningsakten i Revue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
