Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kort efter jul var sundet i sin helhet tillfruset, och
där vimlade hvar dag Stockholms ungdom — flickor
likaväl som gossar — i hundratal. En eftermiddag, då jag
närmade mig den tillfrusna viken, hejdade jag mina steg
för att betrakta en vinterbild full af lif. I den mörka
massan af skridskoåkare sågos tjugu till trettio hvita segel sakta
flyga öfver isen; somliga seglade för förlig vind, andra
kryssade och gjorde sina slag från den ena stranden till den
andra; alla glänste de hvita i den låga Decembersolens
nästan vågräta strålar.
Seglen voro der för visso, men hvar fanns båten —
och hvar masten? Ingendera fanns där, eller rättare en
pojke i egen person ersatte båda. Hvart segel hade formen
af ett stympadt stort t\, skridskoåkaren lade tvärstången
öfver ena axeln, och lofvande upp i vinden rusade han i
väg med ilens fart.
Seglet sköt omkring halfannan fot upp öfver hufvudet,
och seglaren befann sig alltid i lä om detsamma. Under
kryssningen vändes icke seglet i svängningen, det är blott
pojken, som svänger om och tar seglet på den andra axeln
för att så börja ett nytt slag.
Den lätta duken spännes, så att den är jämn som ett
golf, och den åkande kan kryssa och lofva bra upp i vinden,
om brisen är stark. Fortast går det dock, när man har
vinden på låringen. I sådant läge har man i Sverige
seglat en engelsk mil (= 5,410 fot) på mindre än två
minuter. Behagligt och utan all ansträngning förd öfver
isen af vinden, erfar man i högre grad än under någon
annan rörelse en känsla, som om man höge framåt.
Ett så beskaffadt skridskosegel är, skulle jag tro,
egendomligt för Sverige. Det är enkelt och praktiskt samt
så lätt, att en svensk gosse efter slutad färd rullar upp
seglet på stängerna och så bär hela rullen hemåt lika ledigt,
som han bär sina skridskor.
Längre fram på vintern, sedan marken täckts med snö,
var det under några nätter stark rimfrost. Djurgårdsskogen
blef alldeles k vit; tallarna stodo där som pudrade skönheter
på en hofbal, och hvarenda liängbjörk tycktes vara en frusen
springbrunn med tusentals strålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
