Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefve Sparre blef nu framledd inför konungen och
drottningen i midten af domplatsen. Deras majestäter
förklarade svaranden skyldig och dömde honom till fängelse.
Grefven fördes därpå fram till den äldste af domarne, som
sutto i den omgifvande ringen. Den vördnadsvärde
druiden, med sitt långa gråa skägg och sina blixtrande ögon,
förkunnade högtidligt: »domen är rättvis». Det samma
förklarade alla de öfriga domarne, när brottslingen leddes
inför dem, i ordning efter hvarandra — alla utom en. Jag
hade blifvit hedrad med en plats på domarebänken eller,
för att uttrycka mig mera egentligt, på en af de tio kalla,
skrofliga stenarna. När grefven fördes fram till mig,
upp-gaf jag ett indianskt stridsrop — hvilket var det mest
förhistoriska amerikanska yttrande, som jag kunde tänka mig.
Men det oväntade ropet förorsakade intet trassel, ty det
förklarades genast för det amerikanska sättet att bekräfta
ett utslag.
Den dömde förbryllade nu den lärda rätten genom att
taga till äkta qvinnan i fråga, fick därför tillgift af
konungen, utnämndes till kabinettskammarherre och pryddes
med en gyllne nyckel.
Sedan följde musik och dans och en präktig
frukost-middag på den gamla domareplatsen. De artiga svenskarne
glömde icke att dricka en skål för »vår amerikanske gäst»,
med många fina anspelningar på hans fädernesland och
honom själf, och amerikanaren kände sig lycklig öfver att
kunna besvara hyllningen på det tungomål, som begagnades
af ättlingarne till dessa gamla vikingar, hvilka för tusen
år sedan upprest de stenar, som nu, stumma och bistra,
om-gåfvo vårt glada sällskap.
Det måste väcka förundran, att ändamålet med dessa
stenringar, hvilka utan tvifvel ega sitt upphof från
hedna-ålderns sista tid, icke är med full visshet kändt.
Hösten efter mitt besök i Strömstad hade jag ett
samtal med Dr. Hans Hildebrand om dessa lemningar från
järnåldern. Dr. Hildebrand, hvilken förenar vidsträckta
kunskaper med ett särdeles godt omdöme, frågade mig, på
tal om den allmänna föreställningen, att dessa ringar voro
gamla domarplatser. »Satte ni er på någon af dessa stenar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
