Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Typografiska föreningen börjar - En vinterhögtidsdag i Typografiska föreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Typografiska föreningen har nu firat sin tjugonde högtidsdag, ett
bevis på att denna förening vilar på säker grund och strävar till ett
ädelt mål. Ni som icke varit på någon av typografernas fest, skulle
kanske ha lust att deltaga i denna? —Men hur skulle det gå till?...
den är ju förbi! hör jag er utropa. — Betyder ingenting; vi gå endast
ett steg tillbaka i tiden — sådant är en småsak för en författare, och
det duger ju att försöka för en korrespondent. Alltså, om ni vill följa
med, så inträda vi i den festligt upplysta salongen. I fonden, höjande
sig en dekoration av moln och omgiven av ståtliga granar, ser ni
föreningens fana, varpå strålar i silke och guld boktryckarevapnet, en
örn som i den ena klon håller »tenakeln» med sitt manuskript, och
i den andra »vinkelhaken». Stolarna, som stå främst i salongen, äro
för inbjudna. Den där långa, mörka mannen, som sätter sig på främsta
raden, är överståthållaren Bildt; bredvid honom ser ni en äldre man,
som tyckes vilja lära var och en att »ej komma hans svärd för nära» —
det är professor Nilsson. Därnäst sitter expeditionssekreteraren Lovén,
en framåtskridande kämpe och tryckfrihetens försvarare. Så har ni
Lars Hierta, »Sverges första publicist»; general Hazelius,
konservatismens anförare; och Thomée, Dagbladets redaktör och vår bästa och
flitigaste översättare. På stolarna bakom dessa ser ni de flesta av våra
i Stockholm bosatta författarinnor: Octavia Carlén, den förtjänstfulla
tillvaratagerskan av våra historiska minnen; »Sylvia», känd för sina
nätta, om ledig stil vittnande noveller; Wilhelmina Stålberg, »vår Louise
Miihlback», och Fredrika Wennberg, författarinnan till Hantverkaren
m. fl. Därborta vid pelaren har Blanche slagit sig ned, och icke långt
därifrån sitter Ridderstad. Den mörke mannen där, med de sydländska
dragen och blicken vittnande om lika mycket skarpsinne som energi,
är Rudolf Wall; och ägaren till det ljusa huvudet med den satiriska
blicken är Aftonbladets »Kurry» — men nu ordna sig sångarna, och
jag hinner knappt säga er att den där mannen, vars bestämda
ansiktsuttryck tyckes tillkännagiva att han vet vad han vill, är litteratören
Ekgren, magister Sohlmans högra hand.
Det är föreningens sångkör som utför dessa nummer, och var och
en måste medgiva att det sker med en skicklighet och
sammansjung-ning, vartill man sällan hör ett motstycke hos dilettanter. Föreningens
ordförande och stiftare, herr Lindström, faktor på Dagbladstryckeriet,
uppläser årsberättelsen. Han kan nu glädja sig åt att se sina tjugoåriga
strävanden för föreningens bästa krönta med framgång. Icke förgäves
ii 117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
