Nu till verkningen af stötar eller slag! Jag lägger en kall blykula på detta kalla städ, och slår derpå med en kall slägga. Denna nedfaller med en viss mekanisk kraft; dess rörelse hejdas plötsligt genom kulan och städet; dess kraft förstöres alltså skenbart. Men undersökom kulan; den är varm — och vi skola framdeles få se, att om man kunde uppsamla allt det genom slaget frambragta värmet och använda det mekaniskt utan förluster, skulle man medelst detsamma kunna åter upplyfta släggan till den höjd, hvarifrån den nedföll.

Bild 2.

Se här ett annat försök i samma väg! I detta kärl är en del qvicksilfver, på förhand afkyldt i yttre rummet. En sida af stapeln är öfverdragen med fernissa, för att skyddas mot qvicksilfrets förstörande inverkan; denna sida neddoppas deri, och galvanometernålen angifver köld. Dessa båda glas A och B, (bild 2), äro omsvepta med tjocka klädeslister, för att mina händers värme ej må framtränga till qvicksilfret; jag häller det nu ur det ena glaset i det andra och tillbaka. Det faller med en viss mekanisk kraft; dess rörelse förstöres, men värme utvecklas. Den värmemängd, som erhålles genom en enda uthällning, är ytterst liten; jag kunde lätt nog beräkna för Er dess exakta belopp, men vill ej ännu inlåta mig på qvantitativa bestämningar. I stället häller jag qvicksilfret ur glas i glas tio eller femton gånger. Och sen nu resultatet, när stapeln åter neddoppas; qvicksilfret, som vid försökets början var kallare än instrumentet, är nu i stället varmare. Vi eftergöra här i rummet en företeelse, som inträffar vid foten af hvarje vattenfall. Bland de närvarande befinna sig några mina vänner, som en gång stått i Niagaras skum; hade de doppat tillräckligt känsliga termometrar i vattnet ofvanför och nedanför fallet, skulle de hafva funnit det sednare varmare än det förra. Sjömännens påstående, att hafsvattnet efter en storm är varmare än förut, är således åtminstone teoretiskt sannt; vågornas mekaniska kraft omsattes till sist i värme.