substans med en annan; och många andra framstående kemister behandla ämnet ur samma synpunkt. Värmets utveckling genom mekanisk kraft beredde en stor svårighet för anhängarne af denna åsigt, såtillvida som dess daning på denna väg tycktes vara alldeles obegränsad; men de trodde sig likväl kunna finna en utväg på grund af det faktum (som längre fram skall utförligt behandlas), att olika kroppar ega helt olika förmåga att, så till sägandes, inrymma värme. Tag till exempel ett skålpund vatten och ett skålpund qvicksilfver, samt uppvärm hvardera från 20° till 60°; den mängd värme, som vattnet dertill kräfver, är fullt trettio gånger så stor, som qvicksilfret erfordrar. Tekniskt uttryckes detta ännu i dag dermed, att vattnet har en större värme-kapacitet<footnote>Äfven: ”specifikt eller egentligt värme”. Se härom vidare kap. V. <tab>Ö. A.</footnote> än qvicksilfret, och detta uttryck ”kapacitet” karakteriserar just deras uppfattning, hvilka använde det först. Vattnet ansågs ega förmågan att inhysa ”caloricum” eller värme-ämne; att absorbera och dölja det i sådan grad, att det erfordrades trettio mått af detta ämne att på vatten frambringa samma förnimbara verkan, som ett enda mått deraf frambragte på qvicksilfver. Alla ämnen ega i högre eller lägre grad denna förmåga att inhysa värme. Bly till exempel eger den ock; och vårt experiment med blykulan (sid. 4), i hvilket värme frambragtes genom sammantryckning, förklarades af den materialistiska teoriens anhängare sålunda. Före sammanpressningen, sade de, hade blyet en större värme-kapacitet än efteråt; storleken af förrådsrummen mellan dess atomer förminskades genom trycket, och derför utkramades af pressen den del af det dolda värmet, som den hopklämda metallen ej längre kunde inrymma. Försöken med friktion och stöt förklarades på liknande sätt. Att nytt värme kunde frambringas, var för materialismen en orimlighet; den mängd deraf, som en gång fanns i verlden, var lika oföränderlig som mängden af vanlig materia; det högsta, man genom mekaniska eller kemiska medel kunde åstadkomma, var att packa ihop det på något ställe eller ock drifva det ur dess gömställen fram i dagsljuset. Den dynamiska eller, som den ock benämnes, den mekaniska teorien om värmet förnekar dess materialitet. Det är, säger den, en egenskap eller ett tillstånd hos materien; nemligen en rörelse af dess minsta delar. Redan den omedelbara betraktelsen af åtskilliga värme-fenomen leder ett tänkande sinne nästan instinktmessigt till denna slutsats; redan Baco var af denna