Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
29
Den hastighet, tyngdkraften meddelar en kropp, som faller
från en höjd af 1426 fot, är i rundt tal 306 fot. Fem gånger
denna hastighet, d. v. s. 1530 fot i sekunden, kan väl ett
tidsenligt skjutgevär bibringa kulan.
Men en blykula, som rör sig med 306 fots hastighet, skulle
ju, om dess rörelse hejdades, och allt det deraf utvecklade
värmet samlades i kulan, få sin temperatur förhöjd med 30°; en
fem gånger så stor hastighet skulle generera 25 gånger så
mycket värme, och genom slaget mot skifvan skulle alltså vår
kula, under samma förutsättning, upphettas 25 . 30 eller 750°.
En sådan värmemängd vore mer än tillräcklig att smälta den.
Vore den deremot af jern i stället för af bly, skulle dess
tem-peraturförliöjning blifva blott -J- så stor, emedan jernets
värmekapacitet är 3 gånger så stor som blyets.
På sätt jag nu visat, kunna vi med kännedom om en
projektils vigt och hastighet utan svårighet beräkna den
värmemängd, som skulle bildas genom förstöring af dess rörelsekraft.
Då vi nu till exempel verkligen känna jordklotets vigt och den
fart, hvarmed det ilar fram genom rymden, kunna vi beräkna,
huru mycket värme skulle bildas, om detta ofantliga klot sloge
mot en skifva, nog stadig att hejda dess lopp; och det antal
grader, hvarmed detta värme skulle höja temperaturen hos ett
klot af vatten, lika stort som jorden. Mayer och Helmholtz
hafva verkställt denna beräkning och funnit, att den
ifrågavarande värmemängden skulle vara tillräcklig att ej blott smälta
hela jorden, utan äfven förvandla en stor del deraf till gasform;
den skulle vara lika med den, som erhölles genom, förbränning
af fjorton hela jordklot af kol. Och om vår verldskropp, efter
att sålunda hafva hejdats i sin framåtskridande rörelse, skulle
— hvad som väl ej kunde undvikas — falla in i solen, skulle
genom sammanstötningen alstras en lika stor värmemängd som
genom förbränning af 5600 dylika kolklot.
På grund af de vetenskapliga rön, jag nu meddelat Er,
hafva flere naturforskare, som sysselsatt sig med frågan om,
liuru solens ljus och värme kan, oaktadt den ständiga
utstrålningen, bibehållas, föranledts att söka orsaken dertill i en skur
af meteorstenar, som skulle ständigt nedstörta på denna
verldskropp *). De hafva uttalat den förmodan, att zodiakalljuset är
en sky af dylika meteoriter, från hvilken detta regn kommer.
*) Mayer framställde och utvecklade denna hypotes år 1848.
Oberoende af honom uppträdde sedermera i samma rigtning Waterston
och W. Thomson (Transactions of the Royal Soc. of Edinb., 1854). Se
vidare härom kap. XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
