48 elektriska lampan*) E, från hvilken en stark ljusstråle går tvärsigenom det vid punkten t, der vätskepelaren slutar; sålunda belysas båda. Framför röret står vidare en lins L, som kastar en förstorad bild ii af vätskepelaren på en hvit skärm. I kunnen tydligt se, hvar pelaren slutar, och om den rör sig. Jag behöfver väl knappt nämna, att bilden på skärmen är upp- och ned-vänd, så att när vätskan utvidgas, rör sig bilden af pelaren nedåt. Nu fyller jag denna bägare B med varmt vatten och ställer den så, att vattnet omger kolfven. Beakten noga förloppet ända från början; nu är kolfven nere i vattnet — men bilden på skärmen stiger uppåt, liksom om alkoholen sammau-droges. Nu stadnar den emedlertid, börjar nedstiga och fortfar alltjemt dermed. Men hvaraf härrörde den första uppstigningen? Visst icke af någon vätskans sammandragning, utan af glaskolfv ens ögonblickliga utvidgning. Åt den meddelade sig nemligen värmet aldra först, innan det ännu uppnått alkoholen; men sedan detta omsider skett, segrade vätskans utvidgning snart öfver glasets, och pelaren t höjde sig. Häraf är ock tydligt, att vätskans skenbara utvidgning ej angifver dess verkliga volymsförstoring, utan blott skilnaden mellan dess egen och glasets. Här är en annan kolf, fylld med vatten, alldeles lika stor som den förra och försedd med ett likadant rör; jag sätter in den på samma ställe och upprepar försöket. I sen att börja med det hastigt öfvergående inflytande, som glasets utvidgning förorsakar, och derefter vätskepelarens fortfarande stigning; men märken också lätt, att den nu försiggår vida långsammare än i förra fallet; alkoholen utvidgas nemligen hastigare än vattnet. Vi kunde på samma sätt undersöka ännu ett hundratal vätskor och skulle dervid finna, att de alla utvidgas. Men ville vi häraf draga den slutsats, att utvidgningen genom värme är en regel utan undantag, så vore detta dock ett misstag. Jag tar åter denna kolf med vatten, men af kyler den nu i stället genom att nedsänka den i en blandning af salt och sönderstött is, hvars temperatur är, såsom I torden veta, lägre än fryspunkten. Vätskepelaren sjunker, vattnets värme borttages af köldbland- *) Det är bekant, att om en stark elektrisk ström går fram mellan tv a kolspetsar, komma dessa i ytterst häftig glödning och utsända ett det intensivaste ljus, som med konst kan åstadkommas. Härvid uppirates emedlertid kolet, och afståndet mellan spetsarne skulle ökas samt i följd deraf strömmen snart afbrytas, derest de icke på samma gang långsamt närmades till hvarandra. Detta sker medelst ett urverk i den s. k. elektriska lampan (aftecknad i kap. XIII härnedan). Ö. A.