Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallet vid en annan värmegrad. Upphettas linealen, förlänges
messingen mer än jernet; linealen kröker sig följaktligen, och
det, så, att den förra metallen bildar dess konvexa sida.
Af-kyles den, blir verkan naturligtvis den motsatta. Dylika
förhållanden måste tagas i noggrann beräkning vid alla sådana
konstruktioner, der man vill undvika böjningar af materialet.
Den styrka, hvarmed utvidgningen sker, kan nemligen ej
motstås genom några vanliga mekaniska hjelpmedel;
molekularkraf-terna, som verka inom oändligt litet utrymme, ega en nästan
oändlig makt. Köldens sammandragande verkan har stundom
användts af byggmästare för att uppresa lutande väggar. Om
en kropp är skör, kan uppvärmning af en del deraf lätt spränga
den, i följd af trycket eller dragningen på dess öfriga delar.
Gjutes hett vatten i ett glas, spricker detta lätt; samma verkan
kan äfven åstadkommas af stark köld.
Se här några flaskor af tjockt glas, hvilka man låtit kallna
mycket hastigt efter blåsningen. De yttre lagren stelnade
dervid genast; de inre svalnade långsammare, men befunno sig
derunder omgifna af ett oböjligt skal, som nu är utsatt för hela
deras sammandragande kraft. Glasets yta befinner sig derföre
i ett sådant tillstånd af spänning, att den minsta rispa är nog
att spränga det. Jag kastar in ett sandkorn i denna flaska —
dess botten lossnar genast.
Här äro s. k. glastårar, bildade genom att låta smält glas
droppa ned i kallt vatten. Det yttre skalet har att bära den
inre massans sammandragning, men denna är så jemnt fördelad
öfver hela ytan, att ingen del ger efter. Men man behöfver
blott afbryta den glastråd, som bildar droppens svans, sa
sön-derspringer den hel och hållen till stoft. Jag nedsänker
glaståren i en flaska, fylld med vatten, så att svansen räcker ut,
och afbryter denna; droppen splittras med sådan kraft, att stöten,
som fortplantas genom vattnet, spränger flaskan sönder.
En mycket egendomlig verkan af utvidgningen iakttogs på
kathedralen i Bristol af Rev. Moseley. Man hade täckt en del
af taket mecl blyplåtar; sluttningen var ungefär tjugu fot lång.
Denna betäckning lades år 1851, och två år sednare hade den
skridit med hela sin massa halfannan fot nedåt. Denna skridning
liade oupphörligt och småningom fortgått; förgäfves liade man
sökt hindra den genom att indrifva starka naglar i taksparrarne;
de upprycktes som grässtrån. Sluttningen var ej brant, och
tyngdkraften ensam skulle ej hafva förmått åstadkomma en
sådan verkan. Hvaraf berodde den då? Helt enkelt deraf, att
blyplåten var utsatt för dagens och nattens vexlande
temperaturer. Under dagens lopp uppvärmdes den och sträckte sig —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
