103 Antänder man en bit svafvel i en jernsked och doppar ned den i ett stort glaskärl, fullt af syrgas, blir förbränningen ytterst häftig och praktfull, och gasen försättes i våldsam rörelse. Svafvelröken bereder Er tillfälle att med ögat följa rigtningarne af de stormar, som rasa derinne. Jag säger med flit "stormar", ty de förfärligaste orkaner, som någonsin härjat jorden, äro intet annat än exempel i stor skala på samma slags rörelse, som försiggår inom glaskärlet. Från solens värme härröra alla vindar. Vi lefva på bottnen af ett lufthaf, som lätt genomsläpper solstrålarne och nästan alls icke stores af deras omedelbara verkan. Men när dessa strålar falla på jordytan, uppvärma de den; när de intränga i verldshafvet, åstadkomma de afdunstning. Och den luft, som hvilar närmast öfver jorden, tager till sig dess värme och stiger upp; vattenångan från oceanen gör så med och förer dervid sannolikt luft med sig. Der strålarne falla vinkelrätt necl mot ytan, d. v. s. mellan vändkretsarne, blir naturligtyis upphettningen starkast; här isynnerhet uppstiga alltså luftströmmar, som liyta norrut och söderut mot polerna, under det polartrakternas kalla luft strömmar mot eqvatorn för att fylla den uppkomna bristen. Så vidmakthålles ett ständigt kretslopp. Se här ännu en illustration dertill i liten skala; öppna en kall vinterdag dörren mellan Ert varma rum och en kall förstuga, och håll ett brinnande ljus i dörr-öppningen! Håller Ni ljuset vid golfvet, blåses dess låga häftigt inåt; håller Ni det högst uppe, blåses den utåt; i midten stiger den rätt upp. Här hafva vi alltså två olika vindar, strömmande ofvanpå hvarandra i motsatta rigtningar. Så ock i stort på vår hemisfer: en ström från eqvatorn går i de högre regionerna mot polen, en annan flyter längsefter jordytan i motsatt led. Dessa "äro den öfre och den nedre passaden. Vore jorden stillastående, skulle den förra af dessa blifva en rakt sydlig, den andra en rakt nordlig vind. Men nu rullar jordklotet kring sin axel från vester mot öster, verkställande ett omlopp på tjugufyra timmar, och i denna rörelse deltager naturligtvis det skal af luft, som omgifver detsamma. En luftpartikel vid eqvatorn föres sålunda framåt med en fart af omkring 155 mil i timmen. Men Ni har nog sett, hvad som inträffar, när en person oförsigtigt hoppar ut ur en framilande vagn; han delar dess hastighet och slungas, i samma ögonblick hans fötter beröra jorden, våldsamt framåt i rörelsens riatninc. T n • n Ju mer man, aflägsnar sig från eqvatorn, desto mindre blir den ofvannämnda rullningshastigheten; den är proportionel mot radien i den latituds-cirkel, vid hvilken man befinner sig, och således