Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
noll vid polen. Tanken Er då en person plötsligt öfverförd från
eqvatorn till en plats, der rullningshastigheten är blott 145 md
i timmen; i det ögonblick han berör jorden, skulle hän slungas
österut med en fart af 10 mil i timmen, d. v. s. just skilnaden
mellan de båda hastigheterna.
Det går på samma sätt med den luft, som öfverföres från
eqvatorn till nordligare nejder; den har en ständig sträfvan att
draga sig österut och afböjes ditåt alltmer, ju längre den
kommer. Från att vara en rakt sydlig vind, öfvergår den till
sydvestlig, och derefter alltmera till vestlig. Motsatsen inträffar
med den från polen kommande strömmen; den uppnår
alltjemt trakter med större rullningshastighet; den liksom mötes
af jorden, och öfvergår sålunda från nordlig till nordostlig,
samt närmar sig alltmera till östanvind, ju mer den nalkas
eqvatorn.
Om den nedre passaden hafva isynnerhet våra sjömän sedan
nära fyra århundraden förvärfvat tillräcklig erfarenhet. Men
äfven om den öfres tillvaro hafva vi ej blott genom dessa
teoretiska slutledningar erhållit kunskap; ofta synas mellan
vändkretsarne moln drifva högt uppe i luften i en rigtning, rakt
motsatt den vid jordytan ständigt herrskande vindens. Kunde
vi afskjuta en lätt kropp tillräckligt högt upp att genomtränga
den nedre strömmen och nå den öfre, skulle vi af dess rörelse
kunna sluta till vindens. Menskokraft förslår ej till
experimentet, men det har icke desto mindre verkligen blifvit gjordt;
aska har utkastats från vulkaner tillräckligt högt, att man af
de ställen, der deri sedermera nedfallit, kunnat förvissa sig om
clen öfre passadens tillvaro. I sina "Witterungsverhältnisse von
Berlin" berättar Dove: "Under natten efter d. 30 April 1812
hördes på Barbados ett dunder, liknande det af groft artilleri,
så att garnisonen i Fort St. Anna hela natten var under vapen.
I dagbräckningen d. I Maj var östra delen af himlahvalfvet klar,
men det öfriga af firmamentet öfverdraget af ett svart moln,
som hastigt framskred österut, fördunklade solen och åstadkom
ett sådant mörker, att man i rummen ej ens kunde se fönstren.
Derur nedföll ett askregn, som böjde eller afbröt trädens
grenar. Hvarifrån kom det väl? För att döma af vindens
rigtning, skulle man tro, att det härstammade från Piken på
Azorerna; men i sjelfva verket kom det från vulkanen Morne Garou,
på St. Vincent, som ligger nära 15 mil vesterut från Barbados.
Askan hade blifvit kastad upp i den öfre passaden. Ett annat
exempel i samma väg timade d. 20 Januari 1835. Den 24:de
och 25:te i samma månad fördunklades på Jamaica solen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
