106 sålunda omvändt; den tyngre luften öfver landet flyter då utåt hafvet. , , . På det sätt, jag här ofvan beskrifvit, föres alltsa en del at den eqvatoreala zonens hetta mot polerna, och sålunda åvägabringas medelst atmosferen en jemnare fördelning af värmet öfver jordens yta. Men på sin resa mot polerna beledsagas luften af ett annat ämne, af vattenånga, hvilken som bekant är lika genomskinlig som den förre. Båda utvidgas vid uppstigandet från den tropiska hafsytan; vid 16000 fots höjd har bådas volym fördubblats. Men för vinnande af utrymme dertill måste de, medelst sin elastiska kraft, skjuta undan den omgifvande luften; ett arbete utföres sålunda, och detta medför naturligtvis en sänkning af deras ursprungliga temperatur. Den sålunda afkylda ångan förmår ej längre bibehålla sin gasform. Den utfälles och bildar moln; dessa falla ned som regn, och just i eqvatorstrakten, i det s. k. stilla bältet, der luften först befrias från sin vattenbörda, är ock regnmängden utomordentlig. Men solen stadnar ej alltjemt vertikalt öfver samma parallelcirkel; den är än norr, än söder om eqvatorn, mellan densamme och vändkretsarne. Står solen söder om "linien", befinner sig den norr derom belägna jordytan ej längre inom vindstillans region, utan sopas af den norra, mot vindstillan strömmande passaden. Denna luftström är ingenting mindre än fuktig; emedan den flyter från kallare trakter till varmare, uppsuger den tvärtom girigt vatten, hvarhelst det anträffas. Således måste hvarje ort mellan vändkretsarne hafva sin torra årstid och sin regntid; den förra, när solen befinner sig på motsatta sidan om eqvatorn; den sednare, när hon står rätt öfver den ifrågavarande orten. Men småningom sjunker, som sagdt, den öfre strömmen, ju mera den afkyles, mot jorden. Redan vid Piken på Teneriffa har den sänkt sig under bergets topp: under det passaden blåser nere vid foten, träffar bergvandraren ej sällan högre upp den eqvatoreala vinden. Slutligen uppnår, längre norrut, denna öfre ström sjelfva jordytan; Europa öfverflytes till sin största del af densamma. Här i London t. ex. herrska ju syd-vestvindar under nära tre fjerdedelar af året. Och märken det inflytande, som detta förhållande utöfvar på vårt klimat! Den tropiska oceanens vattenånga kommer till oss, rustad med po-tentiel energi; med sina molekuler åtskilda, och således i stånd att slå tillsammans och frambringa värme genom sin stöt; den kommer, om I föredragen det uttrycket, lastad med latent värme. I vår atmosfer försiggår dess kondensering, och det deraf utvecklade värmet är en hufvudorsak till vårt klimats mildhet.