- Project Runeberg -  Värmet betraktadt såsom rörelse /
105

(1879) [MARC] Author: John Tyndall Translator: Carl Fabian Emanuel Björling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105 åskmoln, som hade utkastats ur berget Coseguina *), beläget öfver 100 mil derifrån. Denna aska kunde endast genom den öfre strömmen hafva ditförts, ty Jamaica ligger i nordostlig rigtning från berget. För öfrigt gifver detta utbrott ett vackert bevis på tillvaron af de motsatta strömmarne, ty aska nedföll också i stilla oceanen på skeppet Conway, som befann sig omkring 100 mil sydvest från Coseguina". "Ej ens på Andernas högsta toppar", fortfar Dove, "har någon resande ännu uppnått den öfre passadens region. Deraf kan man sluta till häftigheten af dessa utbrott; också voro de båda gångerna förfärliga". Här är en jordglob, på hvilken jag med handen följer två meridianer. Vid globens eqvator är deras inbördes afstånd en fot, hvilket motsvarar vidpass 150 mil på jordytan. Men dessa meridianer närma sig hvarandra, ju längre vi gå norrut och träffas slutligen vid polen. Följaktligen skulle den luft, som i trakten af eqvatorn uppstiger mellan dessa meridianer, inklämmas i en alltjemt afsmalnande strömbädd, ifall den ginge direkt mot polerna. Vore jorden en cylinder i stället för en sfer, skulle en regelbunden luftströmning försiggå från cylinderns midt till dess ändar, och en motsatt dylik från hvardera ändan till midten; men sådant är nu ej möjligt, helt enkelt derföre att polartrakten ej kan inrymma all luften från eqvatorn. Derför måste den afkylda luftströmmen från eqvatorn sänka sig ned, och den återgående strömningen börja, långt förrän polerna uppnåtts, och detta försiggår mer eller mindre oregelbundet. De båda vindarne blåsa, i stället för ofvanpå hvarandra, ofta nog sida vid sida; de bilda floder af luft med ständigt vexlande bäddar. Emedlertid hafva vi här de båda hufvudströmmarne i vår atmosfer, om också i verkligheten betydligt modifierade genom den oregelbundna fördelningen af land och vatten. Vindar af mindre utsträckning uppträda ock, framkallade genom lokala inflytelser af värme, köld och afdunstning; sådana äro de, hvilka stundom nedstörta med härjande våldsamhet genom Alpernas klyftor, eller sakta nedflöda med behaglig svalka från gletscherna; sådana äro ock de vid hvarje kustort välbekanta sjö- och landbriserna, hvilka bero af den vexlande dag- och natt-temperaturen. Förmiddagssolen uppvärmer nemligen landet starkare, framkallar sålunda deröfver en uppstigande ström, och luften öfver hafvet rör sig inåt; om aftonen afkyles deremot genom värme-utstrålningen landet mer än vattnet, och förhållandet blir *) 1 trakten af Nicaragua i Central-amerika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 6 11:12:29 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tyndall/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free