- Project Runeberg -  Värmet betraktadt såsom rörelse /
109

(1879) [MARC] Author: John Tyndall Translator: Carl Fabian Emanuel Björling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

109

Som man väl kunde på förhand vänta, gör inflytandet af
denna oerhörda massa af’ varmt vatten sig isynnerhet gällande
under vår vinter. Det utplånar då all temperatur-olikhet mellan
norra och södra Britannien; resa vi från kanalen till
Shetlands-öarne, träffa vi hela vägen samma klimat; den isotermiska
linien *) löper rätt från norr till söder. Strömmens inflytande
gör vidare vestra Europas klimat fullkomligt olika det på
Amerikas motsatta östra kust rådande. Hudsonfloden, belägen på
samma breddgrad som Rom, är frusen under tre månader af
året. Reser man i Januari från Boston, omkring Newfoundland
och upp till Island, finner man öfverallt samma värmegrad.
Ilammerfests hamn får sin stora vigt deraf, att den är öppen
hela året om. Också detta beror af Golfströmmen, som stryker
förbi Nordkap och till den grad modifierar klimatet der, att
man ofta, vid förflyttning norrut, inträder i en varmare trakt.
Kontrasten mellan norra Europa och Amerikas ostkust
föranledde Halley till den egendomliga hypotes, att jordens nordpol
hade flyttat sig; att den fordom varit belägen någorstädes i
grannskapet af Behrings sund, och att den starka köld, som är
rådande i dessa trakter, härrör från den gamla polen, som ännu
icke alldeles upphört att utöfva sitt inflytande.

Som vi sett, är alltså Europa kondensator för det
Atlantiska hafvet, och inom denna. verldsdel äro bergen de förnämsta
kondensatorerna. På dem nedfaller för öfrigt, derest ele äro
tillräckligt höga, den förtätade ångan icke i flytande, utan i
fast form. Låtom oss följa detta vatten alltifrån dess födelseort
på dess vidare bana! Molnen sväfva i luften, och man har på
grund deraf förmodat, att de bestå af små vattenblåsor, att de
således äro ihåliga skal i stället för massiva ldot. Visst är
emedlertid, att vattenpartiklarne kunna, allenast de äro
tillräckligt små, hålla sig uppe i atmosferen under en obestämd tid,
äfven utan att ega form af blåsor. Säkert är ock, att dessa
partiklar ega, om de befinna sig på en betydligare höjd,
förmågan att. vid eller efter sin kondensation antaga kristallform.
Inom dem träda följaktligen sådana krafter i verksamhet, hvilka
vi vant oss att anse för molekulära; dylika krafter, i stånd att
bilda blåsor, hafva vi emedlertid ingen anledning att tillskrifva
dessa vattenpartiklar.

Snö är, i sin utvecklade form, ingalunda någon
oregelbunden sammangyttring af ispartiklar; i en lugn atmosfer ordna sig
dess molekuler i de mest utsökta former. I hafven sett dessa

*) D. v. s. den som drages på kartan genom alla de orter,
hvilkas temperaturer äro lika. " Ö. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:54:52 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tyndall/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free