Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
sexbladiga blommor, som uppträda inom ett isstycke, nar en
värmestråle sändes derigenom; snö-kristallerna äro byggda efter
samma mönster, deras molekuler sluta sig samman till sex-uddiga
stjernor. Från en central kärna framskjuta sex strålar, af hvilka
enhvar bildar med sina båda närmaste vinklar på 60°. Från
dessa utskjuta vidare till höger och venster smärre spetsar,
alltjemt inneslutande med ofelbar noggrannhet samma vinklar,
och från dessa återigen ännu mindre på samma sätt. De
sexbladiga blommorna antaga en underbar mångfald af former;
deras byggnad liknar den finaste frusna gas, och kring deras hörn
fästa sig ofta andra, smärre rosetter. Skönhet sällar sig till
skönhet; det är som om naturen, engång kommen in i arbete,
fann behag vid att inom de trängsta gränser utveckla hela
fullheten af sin skapande förmåga. I bild 52 äro några Mr Glaishers
teckningar af dessa former återgifna.
Dessa frusna blommor bilda snömassorna på våra berg; de
belasta Alpernas höjder, der deras bräckliga byggnad snart
förstöres af tövädret. Hvarje vinter falla de och försvinna hvarje
sommar, men dessa periodiska vexlingar upphäfva ej fullständigt
hvarandra. Nedom en viss linie är värmet förherrskande, och
den mängd snö, som faller hvarje vinter, smälter hel och hållen
bort; ofvanom denna linie har kölden herraväldet; den fallande
massan är större än den bortsmältande, och ett årligt öfverskott
uppkommer. Om vintern sträcka snömassorna sig ned till
låglandet; om sommaren draga de sig tillbaka till snögränsen —
denna märkliga linie, der årets inkomster och utgifter gå jemnt
ihop, och ofvan hvilken den eviga snöns region är belägen. Men
om nu ett årligt öfverskott alltjemt finge qvarstadna deruppe,
skulle ju bergen belastas med en ständigt växande börda.
Antaget, att vid en viss punkt ett lager af tre fot årligen lades
på det förut der befintliga, så skulle detta, endast under den
jemförelsevis korta perioden af vår nuvarande tideräkning, hafva
föranledt en höjning af 5634 fot. Och finge sådana samlingar
fortgå under geologiska, i stället för historiska perioder, skulle
vi ej ens kunna bilda oss en föreställning om de höjder,
hvartill massorna skulle upptorna sig. Uppenbarligen eger ingen
dylik förökning rum; snömängden på bergen tillväxer icke. På
ett eller annat sätt hindras solen från att lyfta verldshafven ut
ur deras bäddar och uppstapla deras vatten på fjällen.
Men huru aflyftes då denna för hvarje år tillökade börda
från bergens skuldror? Ibland lossnar snön af sig sjelf och
störtar ned utför sluttningarne under form af laviner för att
smalta till vatten nere i dalarne. Men detta plötsliga
nedstörtande är ingalunda dess enda fortskaffningssätt; den kryper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
