131 vida bättre än vismuten och derföre äfven mottager under hvarje tidsenhet ett vida större värmebelopp än denne, blir likväl dess temperaturförhöjning mindre, vare sig på grund af dess atomers större antal eller af det inre arbetets storlek. Deremot kan vismuten omedelbart egna en betydlig del af den deråt meddelade atomrörelsen till sin temperaturs förökning och öfverträffar således skenbart jernet i egenskap af värmeledare. I finnen häraf, huru origtig och missledande den framställning af Ingenhouss' här ofvan (sid. 121) omtalade försök är, som ej sällan anträffas i åtskilliga böcker; det säges nemligen der, att ju hastigare vaxet smälter, desto bättre ledare är ämnet. Detta är endast i det fall sannt, då den bättre och den sämre ledaren hafva samma egentliga värme; eljest bestämdt oriktigt, efter hvad vårt sednaste försök visat. Det rätta förfaringssättet är, såsom ock ofvan är antydt, att vänta, tills både jernet och vismuten hafva uppnått en konstant temperatur, tills hvardera verkligen mottagit från värmekällan så mycket värme, som det förmår; först då visar det sig riktigt, att den mängd deraf, som jernet förmått afleda, är många gånger större än vismutens. Yi erinra oss vårt försök med Trevelyans vackla, och att det dervid var fördelaktigt att till stöd begagna ett ämne, som starkt utvidgades af värmet. Derföre lämpade sig bly bra dertill. Men zink utvidgar sig mer än bly, och likväl är det ej lika lämpligt till ändamålet. Skälet dertill är helt enkelt, att zinkens egentliga värme är mer än tre gånger så stort som blyets, hvadan det värme, som af vacklan meddelas zinken, åstadkommer blott en tredjedel så stor temperaturförhöjning, som i händelse bly begagnas, och en i samma mån mindre utvidgning. Dessa betraktelser visa ock, att i mina undersökningar om trädslagen den värmemängd, som under en minuts tid genomgår kuben, icke kan strängt taget anses såsom ett mått på trädets ledningsförmåga, såframt ej de särskilda slagens egentliga värme är detsamma. Några undersökningar öfver denna sistnämnda fråga känner jag ej. Men i fråga om molekular-byggnadens inflytande bibehålla mina resultat ändock sin fulla giltighet, ty der jemföra vi blott de olika rigtningarne med hvarandra inom samma kub. Hvad de öfriga organfca ämnena beträffar, vill jag blott nämna, att äfven om man lemnar dem tillräcklig tid att upptaga allt det värme, de förmå, så blir i alla fall deras förmåga att fortleda denna rörelse ytterst liten. De äro i hvarje fall mycket dåliga ledare. Också är det just denna egenskap, som gör t. ex. ylleväfnader så lämpliga till beklädnad; de skydda kroppen för plötsliga 9*