144 och dess rörelse, öfverförd genom hörselnerven till hjernan, uppväcker hos oss förnimmelsen af ljud. Ett ännu mera slående exempel i samma väg är dock det följande. Jag låter en ström af lysgas utgå ur en liten öppning, antänder den och erhåller sålunda en smal låga af ungefär en halftums höjd; omkring denna sätter jag ett 10 tum långt glasrör AB (bild 69). Och nu vill jag tilltala denna låga. Lyckas jag träffa hennes riktiga ton, svarar hon mig straxt genom att angifva densamma och fortfar att sjunga i den, så länge gasen brinner. Röret räcker nu knappast ett par tum ned öfver lågan; räckte det längre, skulle hon börja sjunga af sig sjelf, såsom fallet är i den s. k. vätgas-harmonikan. Nu gör jag ett försök; lågan svarar ej, emedan det ej |. var hennes rätta ton. Men tar jag den litet högre, så lyckas det; lågan sträcker ut sig och sjunger kraftigt. Man kan stå på 20—30 fots afstånd från henne och lyckas ändå lika bra; genom öfning kan man tillochmed läraE sig att tysta henne. Men hvartill tjena nu alla dessa försök med ljudet? Helt enkelt till att gifva Er ett tydligt begrepp om hvad som sker i fråga om värmet; till att föra Er från det materiela och påtagliga till det okroppsliga, från den sinliga varseblifningens område till teoriens. Då forskarne väl kommit underfund med det sätt, hvarpå ljudet frambragtes och fortplantades, var det helt naturligt, att Bild 69.