143 jag sänker eller höjer trumman, närmar eller aflägsnar den från ljudkällan; det är denna sistnämndas rörelse, som meddelat sig åt luften, derigenom öfverförts till papperet och förvandlat detta i sin ordning till en ljudande kropp. Här äro två svärtade mes-singsskifvor A och B (bild 68), förenade medelst en metallstaf; på båda är strödd fin hvit sand. Jag fattar stafven på midten mellan tummen och pekfingret af min venstra hand och, hållande den lodrätt, drar jag med min högra längsefter densamme ett stycke flanell, beströdt med pulveriseradt harz. I hören ett ljud och sen, att detta enda drag har kommit sanden att ordna sig i tydliga koncentriska ringar. Jag stryker nu saktare; I hören en svag musikalisk ton; sanden dallrar och samlar sig så småningom i samma linier som nyss. De äro nu så tydliga, som vore de ritade; likadana finnas på den öfre skifvan. Metallstafvens dallringar hafva meddelat sig till båda och delat hvardera i vibrerande delar, åtskilda af orörliga nodallinier, på hvilka sanden kommer till hvila. Jag vill nu visa Er dessa dallringars öfverförande genom luften. På golfvet ligger vår papperstrumma D, beströdd med mörk sand; jag kan stå på bordet eller tillochmed nära taket och ändå "få ljud i den". Under det metallstafven, som förenar messingsskifvorna, är rig-tad rätt emot trumman, stryker jag den kraftigt med det hartsade flanellstycket; ett enda drag — och sanden lägger sig genast i ett slags nätformigt mönster. En dylik verkan utöfva ljudvågorna på örats trumhinna; denna försättes i dallring liksom papperet på resonansbottnen, Bild 68.