149 åtskilliga också framkomma till oss. "VV. Herschel hafva vi att tacka för denna upptäckt. Men icke nog härmed. Äfven på andra sidan om spektrum, bortom dess violetta ända, falla mörka strålar. Värmekraft ega de icke, men en annan förmåga; den nemligen att framkalla kemisk verksamhet. Men dem kunna vi göra synliga; \i kunna låta dessa s. k. "ultra-violetta" ethervågor falla på en annan kropp än skärmen, meddela sin rörelse åt denne och sålunda göra den nu mörka trakten bortom spektrums violetta ända tydligt lysande. Medlet dertill finnes här till hands; ena hälften af detta hvita pappersblad är fuktadt med en lösning af svafvelsyrad kinin, den andra lemnad i sitt vanliga skick; håller jag det så, att gränslinien mellan dessa hälfter är vågrät och delar spektrum längsefter i två lika delar, blir naturligtvis den del, som faller på den icke preparerade pappershalfvan, oförändrad och kan jemföras med den andra. Denna blir, som I sen, förlängd; ett praktfullt fluorescerande band, några tum långt, sträcker sig nu der, hvarest nyss var mörker. Borttages det preparerade papperet, försvinner ljuset; sättes det dit, kommer ljuset åter fram och visar Er således alldeles otvetydigt, att de synliga gränserna för det vanliga spektrum alldeles icke tillika äro gränser för strålningsverksamheten. Redan Young kände dessa ultra-violetta strålars tillvaro och anställde försök med dem; men det är Stokes, som lärt oss detta sätt att göra dem synliga. Huru hafva vi då att tänka oss dessa strålar, osynliga såväl-som synliga, hvilka träffa skärmen mellan spektrums yttersta ändar? Hvilken är orsaken till denna skilnad mellan dem? Hvarför åtskilja sig de synliga genom olika färger? Och kunna vi i sjelfva ethervågorna finna någon fysikalisk orsak till alla dessa olikheter? Till en början se vi, att hela den hvita ljusstrålen är böjd åt sidan eller bruten af prismat, men att den violetta färgen är mera afböjd än indigo, indigo mer än blått, blått mer än grönt, o. s. v. Färgerna äro olika "brytbara", och häraf beror möjligheten att skilja dem; mot hvarje särskild grad af brytbarhet svarar en viss färg, och ingen annan. Men hvarför skall ljus af en viss brytbarhet frambringa förnimmelsen af rödt, af en annan förnimmelsen af grönt? Denna fråga föranleder oss att noggrannare undersöka orsaken till dessa förnimmelser. En jemförelse med ljud-företeelserna skall äfven här göra väsentligt gagn. Föreställen Er en harpsträng, som dallrar fram och tillbaka; den rör sig åt ett håll, sammanpressar dervid luftpartiklarne framför sig och åstadkommer dermed en