•200 derefter torr luft; nålen föll och gick derefter 60° upp på andra sidan. Min första tanke vid denna öfverraskande anblick var, att ångorna kondenserat sig på saltskifvorna och bildat atermana öfverdrag derpå, samt att den torra luften vid sitt inträde bortsopat dessa vätskehinnor och sålunda öppnat fri väg för värme-strålningen. Ett ögonblicks eftertanke visade emedlertid orimligheten af denna hypotes. För det första afsatte ångan, enligt hvad den noggrannaste undersökning visade, icke det ringaste spår till dylikt öfverdrag på skifvorna; för det andra skulle, äfven om detta varit fallet, den inströmmande luften bestämdt icke kunnat göra mer än återställt det jemnvigtstillstånd, som före ångans inträde i profcylindern var rådande; den kunde på sin höjd hafva bragt nålen ned till 0°, men omöjligen åstadkommit något utslag åt motsatt håll. Vi hafva redan för längesedan lärt känna den värme-ut-veckling, som uppkommer, då luft får inströmma i ett tomrum; den uppvärmes då genom sin stöt mot recipientens väggar. Kan det väl nu vara möjligt, att det värme, som sålunda utvecklas vid luftens inträde i profcylindern, som upptages af alkohol- eller ether-ångan och af dem utstrålas mot stapeln, almer än tillräckligt att ersätta den af absorptionen förorsakade bristen? Det afgörande experimentet är lätt att anställa; går det verkligen till på detta sätt, måste vi erhålla samma effekt, om de förut använda värmekällorna tagas alldeles bort. Och härmed äro vi ledda till undersökning af det nya och vid första påseendet temligen paradoxa problemet — att bestämma en gas' eller ångas utstrålning och absorption, då ingen yttre värme-hälla förefinnes. Låtom oss således borttaga båda två ur apparaten! Här är en profcylinder af glas, tillsluten i sin ena ända med en skifva af samma ämne (ty genom den skall ju intet värme passera), i den andra med en af bergsalt. Framför den sistnämnda står stapeln, förbunden med sin galvanometer, hvars nål visar på 0°. Profcylindern är nu tom; jag låter luft inströmma och fylla den. Denna luft uppvärmes naturligtvis, och hade dess atomer någon nämnvärd utstrålningsförmåga, skulle vi nog se det på galvanometernålen. Ett helt litet utslag förmärkes också der; nålen visar på 7°. Men dessa 7° härröra i sjelfva verket icke af luftens utstrålning. Af hvad då? Jag öppnar den ena ändan af profcylindern, inlägger deri ett svart papper som ett ringformigt foder af en fots längd och upprepar försöket. Denna gång blir utslaget 70° i stället för 7. Orsaken är tydlig: papperet har